29 maj 2016

Det totala i lyckan

Vissa dagar blir viktigare än andra, eller ska man säga mer minnesvärda. Det var i alla fall en trött liten snickare där hemma idag. För första gången hade en kompis sovit över och det var stort. Riktigt stort. Full speed fram till sent och därefter svårt att somna. Pirrigheten av att ha en övernattande kompis. Den totala lyckan. Ändå slogs ögonen upp lika tidigt som vanligt imorse, och full fart igen. Det höll fram till lunch när den stora tröttheten kom ifatt. 

På sätt och vis var detta större än mitt egna eldprov - stå på improscenen; kursavslutning och uppspel. Men vilken lycka det med. Att stå på scen och agera. Som berusning. Vilken kick.

Nu på hemväg i tåget genom en grönskande landsbygd. Kor som betar, Thåström i lurarna och snurrande tankar. Svarthet och grönska. Det stora i det lilla. Tvära kast.  Känner hur skönt det är att ibland bromsa upp och bara känna efter att man lever. Att man tar sig tid. Små korn av lycka. 

09 maj 2016

Bland piketpoliser och glasspinnar

Skymningen smeker in över stan ungefär samtidigt som jag släntrar över smutsiga gatstenar mot tågstationen. Skjortan klibbar lätt mot ryggen och jag har svårt att förstå att vi såg snö för ett par veckor sedan. Hemma blommar häggen. 

Det har tydligen varit fotbollsmatch - IFK Göteborg  mot Djurgården. Jag tror att IFK vann. Överallt fans i blåvita halsdukar, men inget skrål. Ingen riktigt påtaglig glädje. Mer melankoli. Jag förstår mig inte på fotboll. 

Utanför stationen står tre piketbussar och inne i byggnaden finns flera stora, biffiga poliser. Säkert 10-15 stycken. Jag kryssar genom klungan och känner mig rätt liten. Jag i lätt svettklibbig skjorta, de i nära på full piketmundering. Ögon som vaksamt, men ändå avspänt ser ut att svepa runt. Men det är lugnt. Inget stök, ingen vibrerande stämning. Snarare något slags sordin. Och jag ser att det ligger glasspinnar på perrongen. 

Det känns som att vi får sommar i år igen. 

04 maj 2016

Olle är död och allting blev med ens fattigare

Det knyter till sig när beskedet om Olle Ljungström kommer. Han dog inatt. Konstigt egentligen att en kan känna sig så påverkad av att en musiker går bort, inte ens den man lyssnar jättemycket på, men det är väl så det är. Vissa blir till vänner man inte känner. Följeslagare genom sin musik och när de försvinner blir det uppenbart att inget nytt kommer till. Inte av den rösten, av det uttrycket. Så visst har det blivit fattigare.

Kan villigt erkänna att jag inte riktigt fastnade för Olle förrän han blev rikskänd i 'Så mycket bättre', även om hans versioner av de egna låtarna är så otroligt mycket bättre än kopiorna. Då gav jag det tid och låtarna fastnade och Olle fastnade. Han förförde oss på något vis. Var en sån där person en gärna velat möta, känna, samtala med. Haft som vän. Läser Bob Hanssons kärleksförklaring till en vän, en storebror, en modig man och det gör mig varm och vemodig. 

Vänskap är något väldigt vackert. 


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Och klockan är strax efter sju...

Pipandet från en backande truck försvinner i ringandet från bommen som fälls vid järnvägsövergången. Tåget är på väg in, det är onsdag men det är glest med morgontrötta själar på perrongen. Glesare än på en fredag och det är kanske inte så konstigt när långhelg är på gång, att några förlänger den ännu mer. Kristi himmelsfärd eller Kristi flygare om en så vill.

Själv hamnar jag i vagnen som tillåter hundar, vilket är korkat när pollensäsongen manglat igång. Två fel tar nog inte ut varandra, men jag orkar helt enkelt inte byta vagn. 

Slänger en sista blick på bygget på andra sidan spåret. Det går framåt. Trucken verkar färdig med att lasta av. Lastbilen är tömd. Chauffören skojar med några av byggjobbarna, som skrattar grabbigt. Det syns på deras axlar, händer, rörelser. Lastbilsdörren slår igen och den kör. Alldeles tom. 

Ljudet av hammarslag anas in i tåget. Kväver en nysning. Och vi rullar iväg. 


Läs även andra bloggares åsikter om

03 maj 2016

Barfotabad och melankoli

Handflatorna förnimmer långa, smekande grässtrån, kanske ängssvingel eller timotej. Prästkragar. Lätta försommarvindar mot solvarm hy, ett leende som leker i mungipan. En tandglugg. Långsamma steg över ängen eller spring genom kohagen. På väg mot bäcken. Med mormor till hennes hemliga plats för lugn och ro, meditation, bad med hunden eller som nu, äventyr med barnbarnen. I utflyktskorgen saft och plättar, nybakat bröd. I bäcken barfotabad och barkbåtar.

Det är ett varmt minne, eller kanske hundra sammansmälta. Jag vet inte längre, men det kommer över mig när våren andas därute. Bland sprickande björkar och vitsippor som spränger fram i skogsbackarna som fanns det inte tid att vänta. Kanske vet de inte att deras tid snart är över, annars skulle de nog stilla sig och bara njuta av att vara. Innan allt är bara minnen. Eller så vet de. Snart ska ändå andra ta vid.

En gång fick jag Stefan Andhés bok "Av fröjd vill hjärtat gråta". Det var en present från min pappa, tror jag, men det spelar ingen roll just nu. Han skrev ofta om sin mormor, Andhé, för den relationen var viktig för honom, har jag i alla fall för mig. Jag känner igen mig i det. Så var det för mig med. Nu är jag tveksam om jag ens har boken kvar, men titeln har hängt sig fast i alla år.  "Av fröjd vill hjärtat gråta". Ibland, ofta utan märkbar anledning, förnimmer jag den, dess vemod, och av någon anledning får den mig ofta att minnas. Barndomen. De ändlösa somrarna. Mormor. Och att allt är just minnen. Men varma minnen.

Ute sjunger koltrasten. Kvällningen faller. Och snart har vitsipporna blommat över.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,