30 juni 2014

Mot slutet

Känns konstigt att närma sig slutet på den här bloggutmaningen, dvs att skriva inlägg 100 dagar i rad - från att ha varit en blogg i dödsryckningar. Känns väldigt bra. Något annat som skulle känts bra var om man kunnat åka till Almedalen. Hade varit riktigt kul. Kanske kan det bli ett annat år, man vet aldrig. Vad jag däremot vet är att jag inte gillar är att skriva på en padda. Måste leta fram bluetoothtangentbordet. Anteckna gärna ;)

(dag 85)

29 juni 2014

Regn på vitt husvagnstak

Ett lätt regn på taket av en husvagn är otroligt lugnande och rofyllt. Ganska snart sover alla barn och om en stund även båda deras föräldrar. Endast bloggaren är ännu vaken.

(dag 84)

Trötthet vs övertrötthet

Konstigt att det känns som att jobbiga saker alltid inträffar när man själv är som minst tålig. Hela kvällen har lilltjejen gjort allt för att inte somna och jag har suttit med henne i en soffa där hon korvat runt högt och lågt. Försökt hålla henne still och lugnat ner, men hon har effektivt motarbetat sömnen. Själv har jag tittat i kors och känt att jag måste få sova snart. När frugan tog över började jag nicka i soffan direkt. Nu tunga ögonlock som snart får stängas. Sov gott.

(dag 83)

28 juni 2014

Husvagnsfuskare

Ligger och ska somna i en husvagn. Utanför total tystnad och härinne hörs bara barnens lugna andetag. Kylan är lite påträngande där ute, men vagnen är välisolerad och värmesystemet är på. Så vi har det riktigt bra. Ser att det står en kaffebryggare på en hylla, men morgonkaffet tar vi därinne hos släktingarna istället. I deras hus. För vi fuskcampar. Vi sover i en lånad husvagn i släktingarnas trädgård och just nu är det rätt lagom. Lagom nivå och samtidigt lagom för att återskapa ett gammalt sug att skaffa en egen vagn. Imorgon är imorgon och då får vi se hur det känns med den saken.

(dag 82)

26 juni 2014

Fotbollen och något som kallas VM

Okej, jag erkänner. Jag kan inte uppbåda något som ens liknar intresse för fotbolls-VM. Har suttit med och tittat lite på fotboll nu två kvällar i rad och så här efteråt kan jag inte ens säga vilka lag som spelat. Än mindre hur det gått. Kanske kan bli spännande med finalen så småningom, men det är tveksamt. Annat var det -94(?) när vi grävde guld. Se det kallar jag ett VM det.

(dag 81)

25 juni 2014

Vackert land

Nöjer mig idag med att konstatera vilket otroligt vackert land vi bor i. Åker genom skogar, över fält, utmed vattendrag och längs blommande vägrenar. Den som vill sätter nu på just den låten med Bo Kaspers eller Öppna landskap med Ulf Lundell, så förstår ni vad jag och de andra gubbarna menar.

(dag 80)

24 juni 2014

Helt fast


Laddade hem ett spel till telefonen för ett tag sedan, Infinity blade 2, och jag är helt fast. Man är någon slags riddare och går bara runt och slåss mot en massa onaturliga krigare för att nå fram till Hemlighetsmakaren(?) eller vad hen nu kallas. Längs vägen förblir man så klart bättre och får bättre vapen o rustning, men så mycket mer verkar inte hända. Allt går i cirklar. Ändå helt och hållet fast. Suck.

(dag 79)

23 juni 2014

Den stora tomheten

Ibland finns det hur mycket idéer i huvudet som helst om vad man ska skriva om och ibland är det bara helt tomt. Eller, i alla fall finns inget som man vill lägga ut på bloggen. Idag är en sån dag. Tomhet.

(dag 78)

22 juni 2014

Flykten från campingen...

... eller ibland känner man sig bara jäkligt gammal, trött och tråkig.

Planen var att mysa på camping två nätter, bara slappa och känna hur ledigheten omslöt en på det allra behagligaste sätt medan man småfirade midsommar bland en massa andra barnfamiljer. Både frugan och jag var så in i bomben trötta att vi tänkte att på en camping kan barnen gå runt och upptäcka själva, leka och ha det gott utan allt för mycket inblandning från oss. Så vi packade in alla i bilen, drog mot den utsedda campingen och kom fram så småningom. Det var tält som gällde och därför fanns det platser kvar. Annars hade det nog varit kört. Så här i retrospektiv hade det kanske varit lika bra.

Tältplatserna var ganska små, men det var å andra sidan alla platser. Trångbott kan man kalla det. Man hamnade nästan skavfötters med grannen. Och barnen var uppstissade och vi var alla hungriga, alltså inte bästa förutsättningarna för att sätta upp tält. Lite slitande i tältduken blev det ändå innan vi övergick till att äta och ännu viktigare dricka kaffe. Sen kom tältet ändå upp och vi gled sakta in i den där mysiga, slöa lunken. På ett ungefär. Intalade vi oss.

Framåt kvällen dags för läggning av barn, bland annat en treåring som ju längre dagen led ville göra allt mer tvärtom. Visa sin egen vilja. Bestämma. Det var frugans tur att hantera läggning, så jag och stortjejen drog iväg och tog en cache, tittade ut över havet och pratade om livets väsentligheter. Tillbaka igen hade lilltjejen inte somnat. Snarare tvärtom. Det var som att ha ett energiknippe i tältet. Varenda cell var speedad till det yttersta. Mellankillen hade däremot slocknat och ganska snart somnade även stortjejen, men lilltjejen... Hon sprang runt, ropade, skrattade, busade, drog i dragkedjor, sparkade på tältduken osv osv osv. Vid halv elva-elva slocknade den lilla damen äntligen ganska nöjt efter ett storgräl med först sin mamma och sen sin pappa och efter att ha gjort allt för att väcka syskonen och även driva oss föräldrar till vansinne.

Midsommar till trots - vi var alltså själva ganska slut och ville stupa i säng. Vi hade i och för sig sett fram emot att sitta uppe och läsa, prata, ta en öl, men nu var vi som sagt slut. Att sova var ett väldigt bra alternativ. Då satte trafiken igång på allvar utanför tältet. "Alla" andra ungar på campingen for runt som galningar på sparkcyklar kors och tvärs medan föräldrarna blev allt mer salongsberusade och högljudda. Gubben med husvagnen bredvid vårt tält gick runt och ropade efter sin hund. Varv på varv runt vagnen, ropandes, ropandes, ropandes med fylleröst tills man själv ville skrika HÅLL KÄFTEN GUBBJÄVEL! vilket man inte gjorde. Istället låg man och teg och frös så man skakade för det var den kallaste midsommarkvällen i mannaminne.

(Otroligt vad detta låter positivt och roligt.)

Äntligen somnade man ändå för att en stund senare vakna av tjejgänget som skrattade ikapp 10 meter bort. Pratandes, skrattandes, pratandes, skrattandes och man frös lite till, lyssnade, frös, lyssnade, frös, skakade. Domnade slutligen bort för att vakna av lilltjejen som i sin tur vaknat och börjat gråta och nu grät otröstligt. Grät och grät och grät och grät. Högre och högre och högre. Trösta, krama, klappa och till slut...

När hon slutligen somnat kunde man själv inte somna för nu var det om möjligt ÄNNU kallare. Ungarna låg i varma sovsäckar, men jag och frugan hade idiotiskt nog tunna sovtäcken och det var fasen inte rätt val. Vet inte om det var kölden som gjorde att man domnade bort eller överlevnadsinstinkten som fick en att ändå somna till slut, men nästa gång man vaknade var det morgon. Totalt stel och ledbruten bröt man sig upp i sittande ställning. En stund senare gick det att ta sig ut ur tältet och in i verkligheten igen. Om möjligt ännu tröttare än kvällen innan.

Ganska snabbt kom vi överens om att inte en enda natt till. Enough is enough. Så att frukosten åts och sen började vi packa ihop. Först sakta och sedan allt snabbare, för det kom oväder. Det var som om någon penslat svart färg över himlen så mörk var den och det mörka kom närmre och närmre. Vi packade så att svetten lackade medan åska började mullra och blixtar sköt kors och tvärt över himlen. Tältet revs och rullades ihop, allt stuvades in i bilen och åskan dundrade i nejden. Precis när sista sakerna lastats in och vi hoppat efter föll de första tunga regndropparna och en halv minut senare slog regnet mot bilrutan. Vi hann. Och vi hade valt rätt.

Hemma igen kändes det riktigt bra. Vi packade in och gled därefter själva in i en lugn, slapp semesterlunk. Borta kan det vara som det är. Ibland är hemma ändå bäst.

(dag 77)

21 juni 2014

Teaser

Hade tänkt att skriva om vår oplanerade flykt idag, men det får nog bli imorgon istället. Tre barn, två vuxna, köld, skrik och skärande blixtar. Ungefär det kommer det att handla om i alla fall. Om det nu blir ett sånt inlägg, förstås.

(dag 76)

20 juni 2014

Batterisnål midsommar

Firar midsommar på en camping. I tält. Och det är dåligt med eluttag så det gäller att spara på mobilens batteri. Hoppas du har en bra midsommar!

(dag 75)

19 juni 2014

Semestern och han som kallas gudfadern

Fick sätta upp semesterlappen idag, du vet den där man understryker att man inte kommer tillbaka förrän om flera, flera veckor. Många, härligt lediga veckor. Oskrivna dagar. In your face! Jag formulerade mig kanske inte riktigt så - ska vi säga - direkt, men du förstår tankegången. Det känns i alla fall underbart bra att få ledigt ett tag.

Och semestern kunde ju inte börja på bättre sätt. Regn, regn, regn. Och jag menar det faktiskt. Börjar det med regn så borde det ju liksom bara bli bättre och bättre allt eftersom. Lugnare, soligare och varmare. Sommar. Semester. Underbart. Firar i alla fall lite lätt med ett glas rött, il Conte Montepulciano d'Abruzzo, och sista delen i Gudfadern-trilogin. Det är en grymt bra trilogi. Film när den är som bäst. Grymt bra. Vinet var inte så dumt det heller. Märkt med EU-blomman. Och riktigt gott. Jag är ingen vinkännare, så häng mig inte om jag har fel.

Men när vi ändå är inne på det där med blommor och blad - imorgon förväntas nog dans kring midsommarstången, den där fallossymbolen som en del ser det som. Det får gå det med. Vi säger så, så länge.

(dag 74)

18 juni 2014

Somna en treåring

Vissa kvällar är bara jobbigare än andra. Exempelvis de när man själv är för trött och treåringen gör allt för att inte somna. Verkligen jobbar på det. Påfrestningen på humöret... Men till slut så går ju även det projektet. Till slut alltså.

(Dag 73)

17 juni 2014

När man minns raketost...

Jag minns hur vi satt i köket i parhuset när jag var liten och hur mina föräldrar skar raketost. I masonitdörren bakom min plats fanns två rejäla hål; ett från när min storasyster vägt på stolen, vält baklänges och slagit i huvudet och ett från när jag senare gjort samma sak. På en av köksbänkarna stod en kobratelefon och på spisplattorna låg bruna plåtlock. Det kan hända att de bruna plåtlocken dök upp långt senare i vårt nya hus och att kobratelefonen inte alls var någon kobratelefon, men raketosten och hålen i dörren är jag alldeles säker på.

Nu läser jag i Svd att raketosten försvann 1979. Då la man ner tillverkningen. Och det känns så himla länge sen så att det nästan är orimligt. Men då hade vi redan flyttat, till huset där spislocken kanske dök upp på riktigt och där det inte fanns några hål i dörrarna. Och där minns jag nog inte någon raketost. Eller jag vet inte så noga.

Det finns annan nostalgi också som inte försvunnit. Det får en inte att känna sig lika gammal.

(dag 72)

16 juni 2014

Det kliar utav helvete

Får väl vara glad så länge man undviker de allvarligare smittorna och jag har så klart vaccinerat mig. Försöker ändå skydda mig, men rätt var det är så slår de till ändå. Det handlar så klart om fästingar. Vad trodde du?

Är en sån där person som fästingarna tycker väldigt mycket om, dessvärre. Väldigt mycket. De biter sig fast och sörplar i sig blod och trots att jag brukar hitta dem snabbt och plocka bort dem lika fort, så kommer alltid det där envetna kliandet. Det kliar och kliar och kliar och kliar så jag tror att jag ska bli tokig. Kliar i sömnen och river upp sår. Och det känns som att det aldrig vill sluta.

Har aldrig haft någon fästingburen sjukdom vad jag vet och är glad så länge jag slipper. Vet de som drabbats och det är inte kul. Inte alls. Men vad är oddsen för att få det? Tja, borde ju hänga samman med hur ofta man blir biten. Och var man bor. Just nu kliar det i alla fall på armen och magen och det är så tröttsamt. Varför kan de inte nöja sig med att sörpla? Måste de dessutom vara sadister och plåga en så?

(dag 71)

15 juni 2014

Jagar man dåtiden?


Har precis återsett en av de bästa filmer som gjorts; Gudfadern. Marlon Brando är ju så bra så att man ryser och Al Pacino gör också en riktigt, riktigt stark roll. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur det är att vara skådis och göra vad som kanske är ens livs roll så tidigt. Om man kan lita på Wikipedia så var Pacino 32 år när filmen kom 1972. Undrar om han känner själv att han kommit i närheten senare. Visst har han gjort andra filmer, men ändå. 

Och hur är det med de som var med i exempelvis Sagan om Ringen-trilogin? Alla kanske inte gjorde sitt livs roll, men troligen sitt livs mest storslagna filmer.

Så vad händer sen? Jagar man en ny peak genom hela sitt liv, eller nöjer man sig och kör vidare på sitt goda rykte? Hursomhelst är filmen grymt bra. Ska nu titta på tvåan, som också är väldigt bra, men inte når riktigt lika långt. Om jag minns rätt.

(dag 70)

14 juni 2014

Grilla, man kan grilllllaa...


När vi grillar kommer jag alltid att tänka på sketchen med Hassan som gick i P3 för hur länge sedan som helst. Som idag. Det var för övrigt helt perfekt väder för att grrrriiiillllllaaaa.

Det kan man ju också göra. Grilla. 

(Dag 69)

13 juni 2014

PS3-kväll

Barnet i mig har parkerat mig framför ps3 ikväll och jag har inte kunnat säga emot. Tar mig inte härifrån, trots att spelet inte ens är särskilt kul. Gör ett avbrott för att skriva ett inlägg här och hoppas att barnet ska tröttna. Det känns som att det lyckats.

(Dag 68)

12 juni 2014

Småsnickare med myror i brallan

Det var skolavslutning idag med sånger, stolta föräldrar och småsyskon med myror i brallorna. Det sista handlade i alla fall om de två minsta i vår familj som inte kunde sitta stil en sekund utan klättrade upp och ner i kyrkbänkarna. Suckade och stönade för att det aldrig tog slut, redan innan det börjat. Det hör nästan till.

Prästen pratade om att barnen inte alls är vår framtid utan vår nutid och han har ju alldeles rätt. Dessa klättrande, suckande och leksugna barn är ju nutiden. Vad tråkigt det skulle vara annars! Grått, stelt och vuxet. Det gäller att komma ihåg det.

Hemma blev det i alla fall marängsviss med jordgubbar, även om snickarfesten blev inställd. Istället hade vi övnings-snickarfest. Den viktigaste deltagaren - morfar - var nämligen sjuk, så den riktiga snickarfesten fick skjutas på obestämd framtid. Så istället för att snickra vapenskåp snickrade vi på kojan. Hela dagen. Sågade, spikade och skruvade. En av de gamla lagerhyllorna som stått lagrad i källaren, i väntan på att användas för lagring, byggdes om till kojstaket. Så den går nog aldrig att laga.

Vi får se om det blir en riktig snickarfest så småningom när morfar frisknat till. Vi får nog köpa nya jordgubbar tills dess.

(dag 67)

11 juni 2014

Marängsvissen och vapenskåpet

Sitter åter vid datorn senare än jag skulle lagt mig, kläder som barnen ska ha på äldsta dotterns skolavslutning imorgon är inte strukna och hungrig är jag. Det sista tänker jag snart göra något åt.

Efter skolavslutningen ska vi i alla fall ha snickarkalas. Det har mellankillen bestämt och då finns det liksom inte i sinnevärlden att det inte ska vara så. Först ska vi fira avslutning och sommarlov med marängsviss och någonstans där övergår kalaset till att vara ett snickarkalas. Så är det bara.

Mellankillens plan är att vi ska snickra ett skåp till hans vapen. Vad det är för vapen vet jag inte, men det visar sig väl. Själv är jag inte jättepigg på att snickra vapenskåp så jag kommer att lobba starkt för att att vi ska snickra en stege till kojan istället. Må starkast vilja vinna. Eller, ungefär där inser jag att jag nog redan är besegrad.

Nu macka.

(dag 66)

10 juni 2014

Flashback vid mjölkkylen

Ett av mina första jobb var ett helgjobb i en ICA-butik där jag bland annat ansvarade för att fylla på i kyldisken. Ärligt talat inget vidare ställe att jobba på, men det berodde mest på chefen som var en rätt tjurig typ. Fick nog jobbet enbart för att han kände min pappa, eller snarare för att min pappa kände honom. Annars hade jag nog aldrig hamnat där.

Idag, mer än 20 år senare, kan jag fortfarande få en flashback till det jobbet när jag öppnar dörren till en kyldisk. Senast idag. Det är den där speciella lukten av spilld mjölk som torkats upp lite slarvigt. Eller vad det nu är för lukt. Speciell är den i alla fall. Som lukten av en tidsmaskin.

(dag 65)

09 juni 2014

Klimatfrågan i riksdagen

Lyssnar på klimatpolitisk debatt i riksdagen från idag och tänker att en del säger väldigt kloka saker och andra säger väldigt korkade saker. Sedan finns det en väldigt spridning däremellan. Och spännande är det.

(dag 64)

08 juni 2014

Den stora tröttheten rullar in

Hotell. Det en lyx jag unnar mig rätt sällan, men visst är det grymt skönt att få komma bort till ngt annat ibland. Något okänt. Och hotellfrukost är ju ett grymt bra sätt att börja dagen på.

Däremot undrar jag varför det ibland kan vara så svårt att somna på hotell. Inte alltid, men ibland. Så var det här gången och därför känns det som att jag skulle behöva ledigt några dagar - inte jobba imorgon. För att vila upp mig. Men det går inte.

Sitter och gäspar på tåget och den stora tröttheten börjar slå till.

(Dag 63)

07 juni 2014

Lite som bakis, men utan allt det "roliga"

Stod och lyssnade igår. I några timmar. I solen. Men glömde dricka vatten, eller i alla fall så mycket som man borde. Idag grym huvudvärk och nästan samma magkänsla och allmänna kroppsdegenerering som vid baksmälla. Hur trist är inte det. Iofs var det grymt bra, viktigt och intressant det som sades, men om man ska känna sig bakis vill man ju ha förtjänat det eller hur man nu ska säga. Å andra sidan kanske man sparade hjärnceller. Man får se det från den positiva sidan.

(Dag 62)

06 juni 2014

Sitter på ett tåg

I bakhuvudet rullar Eva Dahlgrens gamla låt Fotspår. Eller i alla fall början av den. Om och om igen.

"Sitter på ett tåg som egentligen borde gått i går, men bättre en dag för sent, än ett helt liv i ovisshet"

Finns väl ingen konkret anledning mer än att jag just sitter på ett tåg och kanske att jag är på väg mot en helg som handlar om klimatet. Och när det gäller klimatåtgärder och klimatpolitik så kan man ju på sätt och vis se det som ett tåg som egentligen skulle gått igår. Om man med igår räknar för länge sedan. Nu är vi redan sent ute. Väldigt sent.

(#blogg100 dag 61)

05 juni 2014

Sån där jobbig kväll

Ingen vidare kväll. Bråkat med barnen eftersom alla varit övertrötta - även jag. Hängt evighetstvätt - sån där med 307 strumpor. Städat köket - sånt där nedkladdat. Nu dags att sova sig till ett bättre humör.

(dag 60)

04 juni 2014

Sa du tankspridd?

Blir ibland lite orolig för mig själv, som när jag hittar papper på skrivbordet som jag borde sett till att få vidare för länge sedan, men totalt glömt bort. Eller när man lovar att kolla någonting så fort man kommit tillbaka till sin arbetsplats, men väl där en halv minut senare så är det som bortblåst. Eller när man ska handla en enda sak och irrar runt planlöst i affären för att komma hem med tio saker - men inte den rätta.

Eller som idag, när jag pratade i telefon med en som undrade om jag fått en blankett med posten och jag sa tvärsäkert nej. Flera gånger. Vad konstigt, sa hon. Ja det var konstigt, sa jag. Jättekonstigt. Innan jag såg att den låg framför mig på bordet. Där jag lagt den själv. Eller vänta lite nu, här ligger den visst. Det känns som att man har lite för många bollar i luften då. En aning så där.

Än så länge kommer jag ihåg att ta mig hem i alla fall och har ännu inte glömt att hämta barnen på dagis TA I TRÄ! Men det är väl bara en tidsfråga. Tittar ut genom fönstret och inser att det där som skulle gjorts i trädgården för flera veckor sedan totalt glömts bort. Det också.

Det är kanske dags för medlemskap nu i Tankspriddas Riksförbund, men glömmer ju alltid bort att ansöka.

Lämna gärna en kommentar om du känner igen dig. Och kommer ihåg.

(#blogg100 dag 59)

03 juni 2014

Grov misshandel av en lagg

Det finns några saker som är helt förbjudna. Totalt. Exempelvis slå ner okända människor på stan, invadera andra länder, sno gamla tanters handväskor och diska gjutjärnsstekpannor i diskmaskinen. Det där sista brottet har jag nyss gjort mig skyldig till. Två gånger.

Hittade en pannkakslagg på Myrorna och kunde bara inte låta bli att köpa. Har varit sugen länge på att skaffa en ny, men inte riktigt kunnat motivera det för mig själv. Men så fanns den här på en hylla, i jättefint skick. För 85 kronor. Kunde inte låta bli. Men så började jag känna lite nogrannare i den och det kändes inte helt hundra procent fräscht, utan snarare tvärtom. Så jag började skrubba. Och skrubba. Krafsa och skrubba. För att till slut ta det drastiska beslutet att diska den i diskmaskinen. Jag vet, det är kanske inte så upprörande för de flesta - men för vissa är det en dödssynd. Själv insåg jag att det inte skulle funka att steka i den utan viss obehagskänsla. Om den inte varit helt ren vill säga.

Nydiskad så var den fräschare, men ändå fanns det spår av många, många, många års användning. Nu menar jag inte patina, utan ett lager inbränd pannkakssmet som inte lossnat. Så jag skrubbade, skrubbade och skrubbade igen innan jag stoppade in den i diskmaskinen en gång till. Grov misshandel.

Resultatet blev i alla fall att det inte fanns ett uns kvar av gamla rester från någon man inte känner till. Ingen obehagskänsla. Och nu handlar det om att istället bygga upp. Smörja, smörja, smörja. Hoppas att den blir perfekt så klart. Men annars, vad är väl 85 kronor i det här sammanhanget?

Någon dag blir det i alla fall pannkakor.

(dag 58)

02 juni 2014

Öl och överblommade syrener

Sommaren utanför är helt underbar. Otrolig. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera över den. Minns att syrenerna brukade blomma vid skolavslutningen när jag var barn. Nu har de redan blommat över. Utanför står flädern redan i full blom. Det kanske inte är extremt tidigt, men det känns ändå som att det skulle vara det. Undrar över hur det kommer att se ut om tio, tjugo, trettio och fyrtio år. När blommar syrenen då? Hur är klimatet?

Tankarna vandrar precis som de vill och hamnar hos Hasse & Tage:



(dag 57)

01 juni 2014

140 tecken

Ibland är twitter så underbart. Eller för det mesta. Det ligger något tilltalande i det där korta, koncisa. 140 tecken. Det blir så lätt att kittla, reta, locka. Men så ibland blir det så väldigt svart eller vitt. Så onyanserat och begränsat. Platt. Och ibland märker man till sin förvåning att ens eget inlägg dras iväg åt ett helt annat håll än man kunnat ana. Det lever sitt eget liv medan man själv gör något annat - tvättar, lagar mat, städar, leker med barn - så att man senare upptäcker att ens eget twitteralias varit med i en diskussion i vilken man egentligen aldrig deltagit. Som att det levt ett eget liv i ett sammanhang man inte kunnat förutse. Att då skriva ett nytt inlägg som någon sorts svar blir lätt fel. Dåraktigt försöker man få in så mycket som möjligt på dessa 140 tecken om vad man egentligen tycker, så att ingen ska tro att man tycker något annat. Något sånt där onyanserat. Men resultatet blir bara platt. Ett svammel i en diskussion som sedan länge är avslutad. En diskussion som föddes i en tweet som inte behövde försvaras, för den gällde bara en liten procent av en skärva av ett gram av verkligheten. Ändå vill man ju svara någonting, så man svamlar och trycker på skicka, trots att det sannolikt är bättre att inte svara något alls. För diskussionen var redan över och bortglömd. (1313 tecken)

Men kanske är det bara jag som tänker så. (41 tecken)

Som om någon egentligen bryr sig om vad man skriver på twitter. På riktigt. (75 tecken)

Missade förresten att skriva igår så det blev ännu ett litet avbrott i #blogg100. Men det spelar ingen roll, för mitt primära syfte med att delta har aldrig varit att lyckas skriva 100 inlägg i en helt obruten tidslinje, utan att hitta tillbaka till bloggandet. Och det har jag gjort. Känns så himla kul! (304 tecken)

(dag 56)