Skol- och dagisfoton. Eller skräp för flera hundra?

Häromdagen damp det där sabla kuvertet med dagiskort ner i brevlådan. Samma sak varenda, jäkla år. Vi hade ändå försökt vara duktiga och avbeställa i tid på nätet eftersom de ju är SÅ JÄKLA DYRA. I år skulle vi bara ha gruppfoton från dagis och skolkatalog från skolan (det skulle ändå dra iväg på flera hundra). Så var det bestämt. Och därför avbeställde vi resten. Men av någon anledning missade vi att stoppa lilltjejens kort i tid och därför kom hela paketet med foton i alla tänkbara varianter. Stora, små, i färg och svartvitt. Glada miner och allvarliga. Fina. Men dyra.

Visst, det är bara att skicka tillbaka. Portot är redan betalt. Men det blir en extra grej att komma ihåg och risken är stor att vi missar att lägga korten på lådan i tid. Det är väl också hela affärsidén, men det irriterar. Fast det som verkligen retar mig är att de producerar kort som jag inte beställt och förväntar sig att jag ska betala flera hundra för dem - annars kastas de i soporna. Jag antar det i alla fall, att de slängs. För vad kan de annars göra av dem? Grymt resursslöseri. Smart affärsidé kanske, men grymt resursslöseri. Och faktiskt lite hånfullt, när man tänker efter.

Inser att det där med skol- och dagisfoton är lite samma som med ved. Den värmer flera gånger; först när man hugger, sen när man bär in och till sist när man eldar upp den. Fotona värmer inte, men gör en förbannad flera gånger; först när man får dem i brevlådan, sen när man måste få tillbaka dem i tid och sen varenda jäkla gång man tänker på dem.

Så där sammanbitet så det gör ont i tänderna

Ibland får man ett halvt löfte om något väldigt bra, men det finns också en bisats om att det kan bli tvärtom. Och då lyckas man så ofta ignorera den där bisatsen. Totalt. Konstigt att det så ofta är just så.

Häromdagen fick jag ett halvt löfte och efter det kändes som att någon lyft mig i ett snöre så att ryggen blivit rakare och huvudet mer upprätt. Det blev liksom lite lättare allting och ljusare. Det var ett löfte om förändring och vårdoft i luften. Ett löfte som triggade tankar. Så idag fick jag beskedet att tyvärr, det blir inte så. D e t   b l i r   i n t e   s å . Och luften bara gick ur mig totalt. Någon klippte av snöret och jag säckade ihop. Regnet smattrade i höstleran. För den där bisatsen hade jag ju totalt missat. Eller valt att inte höra. Glömt bort. Konstigt det där.

Att man inte lär sig. Ropa inte hej och så vidare. Men så vill man ju inte visa sig slagen, utan biter samman käkarna och försöker pressa fram ett leende mellan skärande tänder. Det liknar mest en hemsk grimas. Nej, inte är jag bitter inte. Jag drar på mig stövlar och klafsar glatt vidare i leran i höstmörkret och ser framtiden an med tillförsikt. För imorgon känns nog allting bra igen. När man fått lite perspektiv.

Lite jazz och tvättmaskinsljud i undanvåningen

Har precis kommit hem från minisemester med familjen och har dragit mig undan till de nedre delarna av huset. Undervåningen, eller undanvåningen kanske man ska kalla det. Sitter i något som en gång var tänkt att bli en arbetsplats, men hittills inte nått fram. Från rummet bredvid hörs tvättmaskinens tjatiga ljud som ett taskigt ackompanjemang till jazzen som smyger fram ur Spotify. Viktigast av allt, det är en stund ifred.

Det är konstigt att man kan bli så trött av semester. Det är väl det där med att man är så vansinnigt tätt inpå varandra hela tiden. Det blir liksom inga egenstunder. Inga långa i alla fall. Inte när man har småbarn. Det är ju grymt mysigt också och kul när ungarna blir exalterade hela tiden över små, ovanliga saker. Men nog fasen är det tröttande. För alla. Och nu när vi kom hem gick proppen ur varenda en.

På övervåningen ser de på film och något enstaka skratt sipprar ner. Det låter härligt. Får en bara sitta här en stund och vara lite egen och undan, så kommer en sig nog. Barnskratt är ju jäkligt helande och ger en extra dimension till både jazz och tvätt.