Ren njutning

Uppstånden igen ifrån de döda. Kanske ska man inte se det så dratmatiskt, men den här bloggen var i det närmaste död när jag hoppade på bloggutmaningen att blogga varje dag i 100 dagar. Nu, 102 dagar senare, skriver jag det hundrade inlägget. Har alltså bara missat två dagar, som jag sedan tagit igen. Känns helt underbart om jag får säga det själv.

Det är nästan så att det borde firas, men nöjer mig med att sitta framför Sagan om Ringen på TV4 och dricka hembryggt öl. Kan inte ta åt mig äran själv av ölet, det är fådda flaskor, men gott är det. Ganska starkt. Filmen har jag sett flera gånger förr, men den är bra. Riktigt bra.

Nu återstår det att se om jag fortsätter blogga när utmaningen är klar. Får hoppas att det blir så. Vi får väl se.


(dag 100)

Bland gamla sketna bytes

Hela kvällen försvann i tre gamla datorer. Gick upp i rök bara någonstans bland gamla dammiga bytes och glappande kontakter. Lite nojig vill jag radera det som finns på hårddiskarna innan vi lämnar bort dem för gott, men det finns en anledning till att vi ersatt dem. De är så sega att allting tar en hel evighet att göra, som att ladda ner ett program från nätet. Tugga-tugga-tugga-tugga... Så hänger sig datorn, måste börja om osv osv i evighet. Amen.

Snart ger jag upp.

(dag 99)

Teknikens under

Tänkte på det när jag åkte tåg med barnen idag. När jag var liten var tågen helt annorlunda. De var slamriga och inte jättebekväma, man fick ta lite mod till sig för att gå mellan vagnarna och toaletten var bara ett rör rakt ner på rälsen. Men ändå, vilken skillnad mot tågen som mina föräldrar åkte med när de var barn. Och även om man märkte hur standarden sakta förbättrades, var det ju omöjligt att tänka sig hur tågen skulle se ut och vara i framtiden. Dagens tåg är ju något helt annat och kan ju nästan inte jämföras på samma dag, även om de gamla var mycket charmigare.

Undrar om barnens upplevelse kommer att bli densamma när det gäller exempelvis tåg. Kommer dagens tåg att kännas som gamla och skramliga när de tänker tillbaka och jämför? Och all annan teknik? Sitter just nu och skriver på en iPad som är precis ny. Tänker att den kommer att vara skrattretande mossig om bara några år, men har svårt att föreställa mig vad som skulle kunna komma istället. Det visar sig så klart, men nuet är ändå nuet.

(dag 98)

Stortjejen röjer runt

Det var nästan skönt att få ett litet avbrott i värmeböljan och medan regnet öste ner utanför blev det storröjning inomhus. Stortjejens rum som grott igen allt mer kunde tömmas på nästan hälften av alla saker och kläder och nu känns det ganska normalt igen. Men det tog hela dagen så nu är man helt utslagen.

Ligger på soffan och håller ett halvt öga på fotbollen, men det känns lite som att det kvittar vem som vinner och då är det inte heller så spännande att titta. Men jag har salta pinnar, så jag klagar inte.

(dag 97)

En sån liten skit

Helt plötsligt slog det till och sen började det dunka och bulta i fingret och vidare upp i handen. Inte direkt, men ganska snart. Sedan slutade det inte att bulta på ett helt dygn. Och ändå kändes det bara löjligt - en liten smäll från en trädgren på ringfingernageln och sen så fånigt ont. Nyss fick jag loss en liten jäkla sticka - inte mer än ca 1 x 1 mm - och allt blev bra igen. Att en sån riktig liten skitsticka instucken under sidan av nageln kan irritera så. Löjligt.

(dag 96)

I väntan på en glassbil

Jag hatade den där glassbilsmelodin ett tag. Tut-tut-i-le-tut tut-tut-i-le-tut tut-tut tut-tut tut-tut. Eller hata kanske är att ta i, för det var ju inte så att jag sprang ut med borrmaskin så fort jag hörde den. Men ett tag drog den alltid igång sin melodi när den körde förbi utanför vårat fönster samtidigt som vår äldsta dotter precis hade somnat. Då svor jag inombords. Hon var kanske ett eller två eller tre år på den tiden.

Sedan dess har vi flyttat och hon är inte lika lättstörd. Inte de andra heller och jag tänker inte så mycket på den där melodin när jag hör den. Men ungarna däremot, när de är vakna. Trots att vi aldrig brukar köpa kommenterar de jämt melodin när de hör den eka över samhället. Så idag bestämde vi oss för att köpa och kollade på hemsidan när den skulle komma till vår gata och gick ut och väntade. Och väntade. Och väntade. Vi hann spela fotboll och basket. Cykla och köra några skottkärror med ris. Väntade och väntade. Plötsligt gick tjuvlarmet på en grannes hus längre ner på gatan och några andra grannar kom rusande för att fånga den eventuella tjuven - som visade sig vara husinnehavaren själv som glömt att stänga av i tid. Sedan väntade vi lite till medan vi hörde glassbilens melodi bli mer och mer avlägsen.

Den hade glömt bort vår gata. Eller bara struntat i den. Jag tror aldrig någon köper här på vår gata, så jag förstår att chauffören. Det har liksom varit meningslöst. Vi har visserligen köpt förut, men bara en gång. För tre år sedan. Så det känns svårt att begära för mycket.

Barnen fick gå in och spisa drömmar istället. Först såna vi bakat och nu såna som John Blund serverar. Nästa gång kanske vi ringer bilen för att höra om den kommer. Om ett par år eller så.

(dag 95)

Värmen och kylan

Idag var det läge för trädgårdshäng för hela familjen och för att ha det lite lugnare och svalare tog jag en tur för att skaffa ny barnpool. Den gamla slängdes förra året och någon ny har det inte blivit förrän nu. Passade även på att handla mat i storköpet och det är konstigt att jag inte är kvar där än. Svalt och skönt. Har nog aldrig gått runt så mycket i onödan.

Hemma igen tog det nog en halvtimma, minst, att pumpa upp poolen - men poppis blev den. Och det var ju liksom huvudsaken.

(dag 94)

Glömsk

Kanske är det värmen, kanske något annat, men jag har i alla fall glömt att blogga "idag". Otroligt varm dag som till största del tillbringades på stranden, vilket följdes upp med ett par timmar i källaren för att kyla ner oss. Märks i alla fall att värmen tar på humöret hos både stora och små.

Så kan det vara. 

Nu har jag visst glömt att gå och lägga mig. 

(dag 93)

001, 002, 003... 999

Stortjejen har fått igång sina föräldrar att vara med och samla registreringsnummer - den där idiotiska leken när man som ett fån letar siffror från 001 till 999. Hade aldrig tänkt att börja, men är nu uppe på 008, dvs söker 009. Det går väl sådär kan man säga. Frugan läste om någon som det tagit drygt 14 år för att hitta alla nummer. 14 år.

(dag 92)

Återträffen light

För snart ett år sen skrev jag om när jag träffade en kompis för första gången på 19 år och det kändes ungefär som att det var någon månad sedan vi träffats förra gången, men under tiden hade båda hunnit skaffa familj mm mm. Nu har det hänt något liknande, men i ett mindre format eller vad man nu säger.

Det var nästan två år sedan jag träffade en av mina närmsta kompisar, det har bara blivit så dessvärre. Idag var det dags att träffas igen och det kändes precis som förut och som om det var högst en månad sedan vi sågs. Men det var alltså två år sedan och under den tiden har hunnit skaffa en fru och fått ett barn. Det är så konstigt egentligen att man kan känna så, dvs att man känner sig så nära någon trots att man missat så viktiga händelser i den personens liv. Men det är också väldigt, väldigt skönt att det kan fungera på det viset. Hoppfullt på något sätt. I alla fall för mig som är urdålig på att hålla kontakten med folk.

(dag 92)

Årets första bad

Det är bara att erkänna. Det blev en sen badpremiär i år - väldigt sen. Men nu är det gjort i alla fall.

Konstigt det där. Antingen blir det väldigt tidigt eller väldigt sent. Sällan har jag premiär på en tidpunkt som kan tyckas normalt, vad nu det är. Och ja, premiären blev i havet. 

(dag 91)

Blogg vs ps3

Har totalt förträngt det där med bloggande idag och nu har jag precis laddat in ett lånat NHL13 i PS3n. Nog sagt om det.

(dag 90)

Barnspärrens tid är (nästan) förbi

Idag var en stor dag hemma hos oss. I alla fall tycker jag det. Idag var nämligen dagen då barnspärrarna togs bort från nästan alla skåp och lådor i köket. Lilltjejen är inte så extremt liten längre och får nu tillgång till det som bara vi andra kommit åt tidigare. Förutom skåpet med mikron (finns ju inget roligare än att köra en tom mikro tycker vissa) och skafferilådorna.

Frågan är nu hur länge det tar innan man slutar famla efter spärren så fort man öppnar en låda. Några dagar? Veckor? Månader? Eller år? Det känns i alla fall stort.

(dag 89)

Portad från bibblan, men inte fri

Våren som gick var det nog för mycket i huvudet för jag glömde allt möjligt. Hela tiden. En sak som var stört omöjlig att komma ihåg var låneböcker. Både att låna om och att återlämna i tid fallerade. Därför kom en del brev med påminnelser och skulden med förseningsavgifter växte sakta. Till slut passerades den magiska gränsen på 100 kronor och kortet spärrades. Suck.

Tro inte att jag tycker att det är något hedersamt att vara skyldig just bibblan pengar. Bibliotek är ju helt fantastiska inrättningar som vi måste värna om att bevara, oavsett vad min hundring tillför. Dessutom är det ju så att den som är satt i skuld är icke fri, eller hur var det Persson sa? Återigen börjar jag i alla fall fundera på att ett eventuellt medlemskap i Tankspriddas riksförbund kanske inte skulle vara helt fel i alla fall.

Igår sökte jag efter bok på bibblan via nätet. Den var utlånad så jag tänkte ställa mig i kö. Men det gick så klart inte eftersom lånekortet spärrats. Om jag ändå kommit ihåg att betala och få tillbaka mitt kort. Imorgon är det kanske läge med en utflykt dit tillsammans med barnen så att jag kan betala min skuld och bli betrodd att låna igen. Ska bara komma ihåg att kolla om de har öppet först.

(dag 88)

Som Melker sa

Idag bar det av hemåt igen efter en veckas inrikes semester och resan var lång. Vi hade räknat med bortåt nio timmars restid, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Ibland kan det ju gå fortare, men oftast tvärtom. Idag var en sån dag, dvs en tvärtom-dag. Vi hamnade efter den ena bilen efter den andra som körde "långt" under hastighetsbegränsningen, dvs var det 100 så körde de 90 och var det 80 körde de 65-70 osv. Det är klart att man ska ju inte stressa genom livet, men har man nio timmars bilresa framför sig i normal takt så känns det lite onödigt lyxigt att ligga och masa fram efter vägarna.

Efter ca 2,5 timmar blev mellankillen åksjuk och spydde. Det ledde till klädbyte och avtorkning högt och lågt. Och lång paus så klart. Sedan dags att åka ut på vägen igen lagom för att se en timmertransport puttra förbi med uppsamlad karavan bakom. Kommande 5 mil snittade därför på ca 70 istället för 100.

Lite senare hände en liten kissolycka - visserligen utanför bilen - men ändå klädbyte som följd. Ideligen nya långsamkörande bilar som inte gick att ta sig förbi. En del av underhållningen - stortjejens surfplatta - laddade ur och gick inte att ladda upp igen. Sedan återkommande bråk mellan de två minsta blandat med skratt, sång, lekar och prat.

Det hela gick egentligen grymt bra och ungarna var hur duktiga som helst, men hemma i huset var vi först 12,5 timmar efter avresa. 12,5. Föräldrarna dödströtta och barnen - som sovit långa pass - hur pigga som helst. Nu sover de i alla fall. Imorgon får nog bilen stå.

(dag 87)

Korkbössor och husvagnar

Trist på sätt och vis, men nu är det sista natten i husvagn för den här gången. Sover otroligt gott och tystnaden är total, men det sista beror nog mest på omgivningen.

Mellankillen fick i alla fall ärva kusinens korkpistol idag. Saligheten i hans ansiktsuttryck går inte att beskriva med ord.

(dag 86)