En torsdags melankoli

Sitter på ett försenat tåg på väg mot det vi kallar hemma. Tåget försenat pga krånglande dörrar. Smsar frugan som svarar att "inte blir det god mat heller". Det är torsdag i det land vi kallar Sverige. Kallt och ruggigt.

Så kan det också vara. På vägen från tåget tänker jag smita in på bibblan. Men det kanske är stängt.

Sånt som vuxna gör...

En dag berättade 4-åringen att han ska bo i Stockholm när han blir stor.
- Jaså, sa jag. Vad ska du göra där då?
- Sånt som vuxna gör.
- Jaha, vad är det då?
- Sitta vid datorn, greja med telefonen och sånt där.

Visst, på ett plan är det lite gulligt, men det är fasen mest skrämmande om man tänker efter. Det säger dessvärre så mycket om mig och min uppmärksamhet som allt för ofta och allt för mycket riktas åt fel håll. Mot facebook, twitter och instagram. Mot det där som pågår i någon sorts pseudoverklighet där alla vill vara lite roligare, smartare, snyggare och bättre än de tror att de egentligen är. Där alla vill bli bekräftade. Hela tiden. Av andra lika bekräftelsetörstande människor. Alltså dit man kan fly när man vill vara någon annan ett tag. Eller bara en liten begränsad del av sig själv.

Det fick mig i alla fall att tänka efter riktigt ordentligt. Det i sin tur slutade med att jag raderade alla tre apparna - fb, twitter och insta tillsammans med en rad andra appar - och efteråt kände jag mig faktiskt helt hög. Sån jäkla befrielse. Och ja jag vet att det låter fruktansvärt pretto, men mitt beteende hade närmat sig ett beroende. Eller närmat sig. Jag var beroende kan man säga. Och visst, om en vecka kanske alla apparna är tillbaka. Vad vet jag. Men det är i alla fall skönt att återupptäcka att det fortfarande finns ett fullt fungerande liv vid sidan av. Ett liv fullt med en massa annat av sånt som vuxna gör. Och borde göra.

Det ironiska är att detta inlägg kommer att publiceras på twitter.

Helt automatiskt.

Men jag är inte där. Inte nu i alla fall.

Men va fasen nu då..

Några av oss, dvs jag (för ingen annan läser väl detta) har börjat tro att den här bloggen dött tristessdöden. Men så visar det sig att den kanske ännu har några skrymslen av liv i alla fall. Hela dagen idag har jag nämligen känt en längtan efter att börja med bloggandet igen. Eller i alla fall att skriva lite. På bloggen. "Bara barnen har somnat", har jag tänkt. "Bara jag får lite lugn och ro för att samla tankarna". "Så snart ingen står bredvid och intresserat frågar Vad gör du? Varför då? Jag vill också sitta vid datorn! Jag vill spela!"

Och nu har barnen somnat. Så nu har jag lugn och ro. Men det jag inte har är den minsta lilla aningens lust att skriva. Inte den minsta lilla uns. Borta som en vindpust. Men för att ändå skriva åtminstone något, komma över tröskeln, osv, osv, osv, skriver jag i alla fall detta. Och sedan sätter jag punkt.

Punkt.