att skriva eller inte skriva, eller hur gick det att bo i tält?

Hade ju tänkt att rivstarta med skrivandet nu, men semesterplaner kom i vägen och att blogga på telefonen från ett tält med tre vilda ungar gick bara inte. Framförallt inte när det dessutom inte fanns någon egentlig mottagning för internet. Och när jag inte kunde motivera att köpa ett tangentbord med bluetooth att koppla till mobilen. Ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Tältning är förresten helt ok. I alla fall nu när man insett att campinglivet inte måste bestå av att klämma in så många som möjligt i ett så litet tält som bara går att hitta. Kupoltält i all ära, men fem personer är ändå fem personer. Vi satsade istället på att uppgradera oss, vilket kanske kan ses som ett tecken på att man börjar bli vuxen. Det blev ett McKinley Samos 6 tält Multi. Det heter faktiskt så. Två sovavdelningar med en absid mellan sig, en absid med ståhöjd. Absid. Bara det låter ju helt fantastiskt. Att det dessutom var ståhöjd för vuxna var ett sånt plus, så du anar inte. Därtill skaffade undertecknad ett McKinley L70 comfort liggunderlag, dvs ett sju cm tjockt, självuppblåsande liggunderlag som faktiskt fick en att vakna utan vare sig totalt spänd nacke eller värkande rygg. (Det är väl ungefär här som Intersport borde buga och bocka för gratisreklamen.) Slutligen blev det dessutom ett nytt sovtäcke istället för klaustrofobisk sovsäck. Slutsatsen, eller vad man nu ska kalla det, var att detta gick att leva med. Helt klart. För att väga upp det hela lagades i alla fall maten på trangiakök. Eller för att vara helt korrekt användes kastrull och stekpanna från trangian för att laga mat i campingens kök. Om man nu ska vara petig med detaljer.

Sammanlagt blev det i alla fall fyra nätter. Eller totalt 20 campingnätter för familjen, beroende på hur man räknar. Som man lärt sig av politiken kan man ju alltid räkna på olika sätt, beroende på hur man vill få det att låta. Nätterna var i alla fall uppdelade rättvist på två campingar, för vi höll oss på campingplatser. Att tälta i skog och mark har definitivt sin tjusning, men barnen får nog bli större först. Vanare vid att campa. Eller så är det också en sån där ursäkt. Man är väl för bekväm helt enkelt.

Något skrivet blev det i alla fall inte.

när tiden står still

Tänk att möten med människor blir så otroligt olika. Naturliga eller obekväma. Färglösa eller minnesvärda. Det finns personer man träffar nästan dagligen och ändå inte hittar fram till. Det finns personer du glömmer fem minuter efter det att ni setts. Sedan finns det den totala motsatsen.

Idag kom en vän på besök och det var som att vi setts alldeles nyligen. Kanske för några veckor sedan, eller högst en månad. Det kändes så naturligt. Och ändå inte. Tänk dig att du har en vän när ni båda står på randen av vuxenlivet och pratar om framtiden som är som det där oskrivna bladet, det som ska fyllas. Vad som helst kan hända. Vad som helst ska hända. Sedan går det alltså ungefär en månad och du träffar hen igen, men plötsligt har hen sambo och tre barn och själv har du hunnit gifta dig och skaffa tre barn du med. Hur fasen gick det till? Så börjar ni räkna och minns att senast ni sågs var ni på bio och såg Don Juan DeMarco, en film med Johnny Depp och Marlon Brando. Den kom 1994. Den där månaden var visst 19 år. Mycket hinner hända på 19 år. Ändå så känns det så kort. Just då.

Så där satt vi och käkade lunch. Min familj med hans familj. Pratade nutid och dåtid. Och framtid. Det var så naturligt och ändå så väldigt, väldigt olika. Vi får väl se om vi ses igen om en månad eller så.

flyktiga minnen

I vår haspade garderob i garaget står en grästrimmer. Gul, bensindriven och lite bortglömd. Oanvänd. Vi hade den i förra husets trädgård, men den ställdes undan när vi flyttade in i det vi numer kallar hemma och som har en annorlunda tomt, Det var för några år sedan som den ställdes där i garderoben, den som har en hasp som sitter väldigt högt för att inte barnen ska kunna öppna så lätt. Där har den alltså stått sedan dess. Lite bortglömd.

Idag fick den komma fram och se dagsljus. Jag skulle slå lite gräs som blivit kvar i trädgårdens ytterkanter, invid trappan och längs med sandlådan och fick för mig att det kunde vara kul att få väsnas en stund. Grästrimmern kom alltså fram. Lite sur och trilskande var den allt till en början och vägrade först att starta. Men samtidigt hade den ju längtat så efter frihet. Efter ljus. Och plötsligt gick den igång. Pigg och yster vill jag tro. Det kändes så i alla fall.

I en välbekant doft av förbränd tvåtaktsbensin gick jag där och trimmade och plötsligt försvann jag. Nästan helt. Det blev ett tidssprång till trettonårsåldern och Dalsland. Till ett barndomsbesök hos mormors bror. En enstöring som kom att leva med katt och som senare blev kallad Pettson av sin grannes dotter. Eller var det barnbarn? Jag minns inte vad vi gjorde som luktade på just detta vis, men något måste det ha varit. För det var där jag hamnade en stund och mindes. Jag mindes det där solbrända, skäggprydda ansiktet. Stränga, men snälla ögon. En segelbåt och kanske Dalslands minsta traktor. Hur vi gjorde pilbågar och åt rökt vänersik. Slipade yxor och diskuterade viktiga frågor. Paddlade kanot och såg på stjärnorna. Metade.

Ganska snart var jag dock tillbaka här hemma. Hann klippa en liten stund till och sedan fika. Rätt nöjd satt jag i en av trädgårdsstolarna, drack kaffe och diskuterade semesterplaner med min fru. Fullvuxen igen. Mormors bror vilar i kanten av en kyrkogård i skuggan av ett träd. Rätt tillfreds han också. Tror jag.