Ingen Mr Bojangles precis

Vad är egentligen sanning? Och vad är lögn? Och kan det som är sant just precis nu vara lögn om en liten stund, trots att inget egentligen förändrats? Är min sanning samma som din sanning? Om inte - har då en av oss fel? Är det en av oss som ljuger?

I senaste numret av tidningen Faktum intervjuas Håkan Hellström om varför han så ofta hittar på när han blir just intervjuad. Ibland verkar han säga vad som helst till reportern, precis vad som faller honom in. På frågan "Är det för att du vill ge alla reportrar något extra som du berättar olika grejer i olika intervjuer?" svarar Hellström att "Alla berättelser är sanna. För mig är de sanna när jag berättar dem."
Strax därefter kommer frågan "Varför hittar du på då?" och herr Hellström svarar "Det är Mr Bojangles."

Självklart är det Mr Bojangles. Vad skulle det annars bero på?

Själv då? Ibland ramlar jag ner i det svarta hålet, precis som många av oss gör. Det där hålet med branta kanter och fullt av både ensamhet och hopplöshet. Som är så kämpigt att ta sig upp ur och där man skrapar knän och bryter naglar i försöken. Att ta sig upp. I de stunderna är verkligheten en helt annan än den annars är. Men lik förbannat lika verklig. Men är den sann?

Och i vissa stunder känner jag mig så himla tillfreds med att vara en Svensson som lever sitt Svensson-liv i sin Svensson-villa med sitt Svensson-Svensson-Svensson för hela slanten. I nästa stund vill jag skrika ut att här är jag. Jag är annorlunda. Jag är inte som ni för jag är speciell. Och vad fan är sant då?

Vi var på ett mingelparty för ett tag sedan. Ganska nyss faktiskt. Jag gör mig inte på mingel. Passar inte in, utan är mest bortkommen. Vet inte riktigt hur man minglar med folk man inte känner, framför allt såna som själva tycker att de är väldigt viktiga, häftiga och väldigt bra på att mingla. I de lägena tänker jag ofta att det vore på sin plats att spela en roll. Trycka på play och bli Mr Bojangles. Men det skiter sig så klart och jag blir mer som en pusselbit från fel pussel. Eller snarare en felaktig pusselbit på ett schackbräde. Och då är det lätt att känna sig misslyckad, ramla ner i ett hål och skrapa knäna.

Efteråt kan man fråga sig vad som egentligen var sanningen under hela den där stunden när man försökte bli Mr Bojangles, men blev en felaktig pusselbit med skrubbade knän. Och vems sanning var det? För om man inte är sig själv. Är sanningen då någon annans? Eller är allt bara lögn? Just då. För sanningen är ju faktiskt - när man ser på det i efterhand - att jag inte trivs på mingelpartyn och att jag inte kunde bry mig mindre om de där som tycker de är så häftiga. Jag skiter faktiskt i dem. Det är helt enkelt inte min kopp te som man säger. Inte något av det.

Men det är väl så. Att det som känns sant i stunden också är sanningen. Just då. För just den som känner så. Även om det sedan visar sig vara lögn. Eller hur man nu ska tänka. Och när vi ändå är inne på ämnet: Läs Faktum. Det är en jäkligt bra tidning.

I en annan verklighet

Idag hamnade jag på Ica som så många gånger förr. Antar att jag kommer att hamna där igen. Mjölk, kaffe, fil och kakor. Svärföräldrarna skulle komma över och kakorna var till dess. Filen ska vi ha för oss själva. Imorgon.

På vägen ut kunde jag inte låta bli att stanna för att läsa annonser på anslagstavlan. Inte för att jag skulle köpa något. Eller sälja för den delen. Det handlade bara om lite vanlig, svensk nyfikenhet och dagdrömmeri. Båtar som ska säljas. Rum att hyra. Barn i brytpunkten till tonår som vill tjäna pengar på att gå ut med hundar och dessutom lappar om vävkurser. Eller något ditåt. Och så annonsen som inte vill släppa taget.  Som ligger kvar i bakhuvudet som ett vågskvalp. Som en liten nyfikenhet.

Men först. Lyssnar väldigt mycket på "Verkligheten" i P3. Att jag lyssnar mycket beror på att jag pod:ar gamla avsnitt (säger man förresten så?). Därför kan det bli flera avsnitt på en dag. Så många verkligheter som får tränga sig på och bli en del av min. Förgylla, förfasa, förvrida eller förbanna. Det kan bli många för- i verkligheten. Förverkliga? Ibland har de reportage där de ringer upp folk som satt ut annonser på Blocket. Kanske en röd bil. En bortflugen papegoja. Eller tatueringsutrustning. Har jag för mig. Varför ska man sälja? Och varför vill någon köpa? Tidigare gjorde de samma typ av reportage, men ringde då upp alla i en trappuppgång och frågade vad de gjorde nu. Jag tror att jag gillade det bättre.

Nåväl. Tillbaka till annonsen. Den på anslagstavlan. På Ica. När jag köpte kakor åt svärföräldrarna. Där stod att två medelålders damer söker sommarboende. Två medelålders damer. Jag vet inte varför, men kan inte riktigt släppa detta. Funderar så på vilka det kan vara? Alltså inte vilka de är personligen, utan vilken typ av personer. Dessa två damer. Som är medelålders. Är de vänner sedan barnsben? Vad gör de på dagarna? Vad jobbar de med? Har de kanske pensionerat sig? Vad läser de för böcker? Flyr de från man och småbarn för att få vara på lite egen semester? Är de ett par? Har de lägenhet eller villa? Eller är de hemlösa?

Min första inre blick visade mig två kvinnor i 65-årsåldern sittande på en glasveranda, tillbakalutade i var sin rottingfåtölj med fötterna bekvämt upplagda på ett litet bord. Läppjandes på vitt vin med isbitar i. Glada. Pratandes om allt som är roligt, viktigt, allvarligt och oerhört oseriöst. Sen tänkte jag att jag själv är ju tydligen medelålders. Plötsligt var de två damerna två kvinnor i 40-årsåldern sittandes på trappan upp till redan nämnda glasveranda. Ivrigt diskuterandes. Skrattandes. Drickandes vinbål. Njutandes av solen. Sedan slog det mig att jag inte har koll på vad medelålders egentligen är. Och inte kan den riktiga definitionen på dam heller. Och sedan undrade jag över detta vin och detta skratt. Vad var det fråga om?

Ungefär där slutade mitt dagdrömmande. Jag tog min kasse och åkte hem. Svärföräldrarna kom över. Drack sitt kaffe. Och åkte. De två medelålders damerna stannade. Och vad spelar det egentligen för roll om de är 40 eller 65? 20 eller 80? De kanske är nykterister. Och kanske är de aldrig glada. Det kan ju vara så att de inte läser böcker. Vad har det egentligen för betydelse? Jag hoppas i alla fall att de hittar sitt sommarboende. Och att de får en väldigt fin sommar. Vilka de än är.

Och om du också kommer på att du faktiskt är lite osäker på vad "medelålder" egentligen är, så skriver nätupplagan av Svenska Akademiens Ordbok, SAOL, så här:

"Den del av en människas liv som bildar ett skede mellan ungdomen o. ålderdomen; numera företrädesvis tänkt ss. åldern mellan omkr. 35 à 40 o. 55 à 60 år; äv. (i sht i best. form) konkret, om den kategori av personer som har denna ålder"

Om det nu spelar någon roll, som sagt. Ordet "dam" i betydelsen kvinna har sju olika definitioner. Någon "verklighet" finns det inte i SAOL:s nätupplaga.