Sju minuter av rent självplågeri

Vet inte vad som egentligen ligger bakom. Om det är en längtan efter att vara en av alla andra som självgott berättar om hur de tränat NU IGEN, eller en ålderskris eller bara den där känslan när man råkar se sig själv i en helkroppsspegel. Kanske är den en släng av masochism. Har i alla fall försökt mig på lite träning.

Löpning har jag visserligen hållit på med till och från ett tag och det i sig är ju alltid en speciell känsla, visserligen varierande någonstans mellan döden och paradiset, men speciell. Annan träning däremot.

Laddade ner en app med ett sju minuters träningsprogram. Tänkte att det egentligen var löjligt eftersom sju minuter inte är någonting. Det kan inte vara jobbigt. Går bara inte. Sju minuter är bara... sju minuter. Men så provade jag och efter sju minuter var jag någonstans mellan nära döden och död. Helt och hållet slut. Visserligen säger det kanske betydligt mer om mig om mitt bedrövliga tillstånd än om träningsprogrammet, men ändå. Fast nu var det ju så att jag tyckte att sju minuter inte var mycket att komma med. Nästan pinsamt lite. Därför körde jag en vända till. Sju fruktansvärda, plågsamma minuter till. Blodsockerfallet som följde var inte nådigt. Inte alls. Därför länsades godisskåpet och efter det kändes det som att jag på något sätt hamnat på minus.

Så här tre dagar senare har jag fortfarande ont i muskler jag glömt bort att jag hade. Det lockar inte att prova igen, men sju minuter... Tja, sju minuter är ju ändå bara sju minuter...

#pappaliv - Men för helvete!

Stortjejen har gått runt och nynnat "nanananananana for the fuck´s sake... nanananananana for the fuck´s sake..." och jag har höjt lite snett på ögonbrynen och försökt att på så sätt ge ett milt, vuxet ogillande. Alltså försökt vara lite föräldralik, helt enkelt. Det har väl inte riktigt gått hem.
- Men det är ju den låten vi ska dansa till på gympaavslutningen, pappa.
Så har hon velat lyssna på den på Spotify, men har ingen aning om vad gruppen heter. Och jag har inte velat leka detektiv i det här fallet. Grymtat lite om svordomar medan hon istället nynnat vidare. "nanananananana for the fuck´s sake..."

Ett par dagar senare hördes åter frasen nynnas fram, den här gången följt av lilltjejens härmande "fack sejk, fack sejk" och då var en gräns passerad. Kanske ingen stor sak och kanske aningen präktigt av mig, men ändå. En tvååring. Vad tänker man? Jo: "För helvete, nu får det väl ändå räcka!". Och vad säger man? Jo:
- Hörrni, jag vill faktiskt inte att ni säger så där.

Sen har det faktiskt varit tyst med just den låten. Och nu kan jag trots allt inte låta bli att gå runt med lite dåligt samvete. Inte mycket, men ändå ett litet gnag. Vill egentligen bara säga till mig själv att "For the fuck´s sake, let it be." Men får ta det när jag kollat så de verkligen har somnat.

---------
Och nu när det gått en tid vet jag skamset att det som de försökte sjunga faktiskt var "What does the fox say" och så skäms jag lite till...

#sisyfosarbete - Ingen människa en köksö

Städning alltså. Finns det något som borde kallas evighetsprojekt så är det väl städning. När vi skaffade vårt första hus och började renovera så var det många uppmuntrande lustigkurrar som sa att "Så snart ni renoverat klart så är det bara att börja om igen.". Det var ju jättekul att höra. Oavsett så stämmer det helt klart in på ett annat område: Städning.

Vi har börjat ett nytt projekt där vi ska gå igenom och städa grundligt/röja ur ett rum i taget. Vi har börjat med köket. För att försöka göra det lite - inte roligare, men - mer överkomligt har vi skrivit en lång lista så att man får stryka över ofta. Exempelvis "Skåpet under diskbänken", "Skåpet ovanför kylen", osv. Man börjar ju skratta redan där. Eller gråta.

Första fem strykningarna gick ganska snabbt. Men det kan ju bero på att man valde det enklaste. Nu går det trögare kan jag säga. Och hela tiden kretsar vi runt köksön som är överbelamrad med pappershögar. Som sorterats om i nya pappershögar. Som sorterats om i nya pappershögar. Som sorterats om... Ingen av oss vill vara den som tar tag i detta sisyfosarbete bland sisyfosarbeten.

När vi ändå en dag förhoppningsvis bitit i det sura äpplet och tagit oss igenom köket (vid sidan av alla annan vardagsstädning) så väntar hallen, vardagsrummet, badrummet, vårat rum, småbarnens rum, stortjejens rum, stora förrådet, lilla förrådet, matkällaren, tvättstugan... AAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH....

"Och så snart ni hunnit klart är det bara att börja om igen."

Städning alltså. Finns det något som borde kallas evighetsprojekt så är det väl städning.

Vriden arkitektur genom en kameralins

Turning Torso en mulen dag i november.

He is singing in the rain

Som vanligt blev det sånt där motstånd det blir när man ska klä på barn som ska ut i regnet. Eller som det numer är här hemma - barn som ska ut. Eller kläs på, för den delen. Mellankillen ville inte och då ville inte lilltjejen och då ville mellankillen ännu mindre och så håller det på. Önskar jag kunde säga att jag själv tog det hela med ro, men ingen är perfekt. Det var i alla fall dags för somnapromenad där det var den minsta som skulle somna, eller "håva vagnen" som hon säger. Och regnet skvalade.

Väl ute så blev det suck och stön från mellankillen ungefär halva promenaden, vad jag än försökte avleda med. Men när vi passerat den magiska punkten då mellankillen förstod att nu var vi faktiskt på hemväg igen - på riktigt - då vände allt. Då blev det plötsligt härligt att plaska i varenda vattenpöl och sparka i varenda rännil. Gå med armarna utsträckta för att uppleva regnet. Njuta av att det stänker mot jackans huva. Lyssna.

Det är i de stunderna det är så fantastiskt njutningsfullt att vara pappa. Inte för att det regnar, utan trots att det regnar och trots att man egentligen bara vill in och värma sig för att man har glömt vantar och fingrarna krampar runt barnvagnens handtag. Det är så underbart och se hur ens barn upplever något med alla sina sinnen och bara tar in. Låter sig omfamnas av nuet.

Väl hemma stannar han ute och hoppar i vattenpölar, bär hinkar med vatten kors och tvärs i trädgården, pysslar i lekstugan och mår toppen. Lilltjejen sover i vagnen och själv värmer jag mig. Dricker kaffe. Och skriver.

Känner hur jag sakta kvävs

Det var en jobbig vår på jobbet. Faktiskt skitjobbig. Allt handlade om pengar, pengar, pengar och hur mycket det går att dra in. Som alla kan dra in. Var och en. Och det är väl inget konstigt med det egentligen. Är ekonomin tuff så är den.

Sen kom sommaren, semestrar och bortkoppling, så där som det ska vara. Och när vi kom tillbaka hade pengaskramlet faktiskt avtagit. Allt handlade inte om kronor, inte enbart i alla fall. Istället kunde vi försiktigt börja ta tag i gamla projekt som legat på is. Damma av gamla bollar och försiktigt sätta dem i rullning. I alla fall peta på dem och det kändes bra.

Men det tände aldrig till igen. Glöden har inte kommit tillbaka, utan det känns mer klaustrofobiskt just nu. Luften håller på att ta slut och armarna vevar panikartat. Ge mig rymd. Men nej, det blir inget lustfyllt utan handlar mer om att beta av. En sak i taget. Och ändå står man alltså och vevar och stampar och kommer inte framåt. Det kanske är höstblues. Vad vet jag.

Imorgon är det i alla fall november och dessvärre årets tristaste månad. Jag vet hur negativt det låter, men den har en förmåga att tynga ner en. Regn, mörker och vattenpölar. Immiga bilrutor och en lång, väntande vinter. I bilradion spelar jag om och om igen Winnerbäcks "Elden" och fastnar i textraden "Men det var längesen, ja, det var evigheter sen nånting brann, i alla fall nära mig". Suckar.

Kanske är det åldersnoja som gör sig påmind. Igen. Eller en kombination av noja och blues. Motigt är det i alla fall och det känns som att jag vill trycka någonting ifrån mig. Bortåt. Vet bara inte vad eller åt vilket håll. Men det är något som tynger.

November som sagt. Det småduggar ute. I tvättstugan väntar en tvätt på att hängas.

"Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?"

I väntan på en storm

Under dagen har de höjt till en klass 3-varning. De väderkunniga på SMHI. Stormen Simone är på väg, men det känns lite overkligt att titta ut och se regnet falla mellan helt stilla träd. Inte en vindpust trots hotet om vindbyar med orkanstyrka. Det är väl det berömda lugnet före stormen och under natten kommer väl takpannorna att rassla iväg över gräsmattan och landa mot grannens nyanlagda staket.

Det överhängande stormhotet fick mig i alla fall att lägga in slutspurten i trädgården och garaget. På en halvtimma rensades allt löst undan från gräsmatta, sandlåda och framsida. Grillen tömdes och ställdes undan. Cyklarna, trampbilen, gräsklipparen, skottkärran, alla spadarna, baljorna med leksaker, den halvslipade dörren och allt det andra städades bort från garagegolvet och bilen kördes in. Bilen kördes in i garaget. Sedan ritades ett kors i taket. Bildligt talat. Ingen trodde att det var möjligt.

Det återstår att se vad stormen verkligen för med sig. Imorgon är det meningen att jag ska åka tåg. Hur det nu blir med det.

Övertrötta familjen

Det blev en obehagligt tidig morgon igår. I alla fall när man redan hade sömnbrist innan. Frugan skulle till sjukhuset och hade fått tid redan kvart i sju, svärföräldrarna är bortresta och att be en kompis komma över och passa barn eller skjutsa kvart i sex på morgonen. Nej. Den möjligheten har vi tyvärr inte.

Därför blev det alltså tidig uppgång för alla, in i bilen och iväg. Frugan lämnades av i god tid och vi andra käkade medhavda mackor på sjukhusparkeringen. Mörkt och regnigt var det, men i bilen väldigt mysigt. Sedan mot dagis, morgonfritids och jobb. Allt väl så långt. 

Framåt eftermiddagen var det  simskola för de två största, men även jag och lilltjejen skulle bada och det var då det började skära sig. Lilltjejen kom först jublande och skrek "BAAAADHUUUSET, men så vände det tvärt. Hon skulle plötsligt inte följa med från dagis, inte ta på skor, inte jacka, inte mössa, inte gå med till bilen, inte gå in i bilen, inte sätta sig ner i bilen, brottas när hon skulle spännas fast. Ja, ni förstår. 

Väl framme fortsatte det i samma stil tills vi kom in i omklädningsrummet. Då tog istället mellankillen över och skulle inte klä av sig eftersom han inte fick eget skåp (vi hade inte fler hänglås), inte ta på badkläder osv, osv, osv. Övertröttheten gjorde sig minst sagt påminnd. 

Väl inne vid bassängerna funkade som tur var allt strålande hela tiden och likadant vid duschandet efteråt. Inte bara strålande, utan fantastiskt. Och jag försökte verkligen hänga fast vid den känslan, jag lovar att jag försökte. Inte bara försökte utan bet mig verkligen fast, men sedan satte det igång igen och känslan slet sig. Inte klä på, inte göra si och inte göra så. Springa iväg med saker, springa och gömma sig osv, osv, osv. Ja ni förstår nu med.

Det var väl inte så farligt. Nej, egentligen inte. De var ju övertrötta och de är barn. Då kan det ju bli så. Och jag var så klart den lugna, förstående pappan som tog det hela med sans och ro. Visst var det så. Eller, njaaaa, kanske inte riktigt...

Dessvärre var jag också alldeles övertrött och det jobbiga var att efter ett tag - såväl före som efter badet - märkte jag hur jag blev en sån där förälder som man ibland ser och tänker att sån där förälder vill man verkligen inte vara. Ni vet den där som är sur, arg och grinig på nivån "jag orkar inte bry mig att andra föräldrar ser ogillande på mig för att jag är en sån här sur, arg och grinig förälder". En sån förälder. Och det just så det blev och jag skämdes något fruktansvärt men orkade helt enkelt inte göra något åt det. Orkade inte ta tag i mig själv och skrika SKÄRPNING FARSAN! SLUTA VARA SUR, ARG OCH GRINIG! Trist. Jag vet.

Väl hemma var vi faktiskt ändå ganska sams igen och det resten av kvällen. Självklart blev det förlåt sagda kors och tvärs och allt kändes bra igen. För alla, tror jag. Och nu ikväll känns det som att vi börjar komma ifatt. Vi är ganska mycket o-övertrötta och bara vanligt trötta, var skiljelinjen nu går mellan dessa tillstånd. Men det är väl kanske det där med humöret.

Man får trösta sig med att det blir inte så där dumt så ofta - och när det blir det finns det många chanser att bli sams. Och vi brukar alltid ta dem.

Blöder efter närkamp med alligator

Idag var första dagen jag kände att vad skönt, nu är det höst. Jag kan leva med detta. Tidigare har jag mest gått runt och funderat på att jag för första gången förstår de som flyttar till Spanien över vintern. På riktigt förstått grejen med att fly till det lite varmare. Lekt med tanken att man kanske skulle. Inte på allvar, men ändå. Men idag. Så grymt skön höstdag att vi kan släppa sommaren och Spanien för ett tag.

Ungarna sprang runt bland höstlöven och plockade kastanjer och dessutom fick båten komma upp på land och trädgårdsmöblerna ställdes undan för vinterförvaring. Såna saker bidrar ju också till att man accepterar att sommaren definitivt är slut. För den här gången.

Det enda trista var följden av att jag skulle prova hacka vitkål i vår "alligator" som vi fick i julklapp någon gång. Det gick inte kan jag säga. Å andra sidan har jag aldrig lyckats hacka någonting med den, så jag är inte förvånad, men det är något man bör tala tyst om bland "alligator"-älskare. Det är lite som att svära i kyrkan, har jag märkt. En "alligator" kan tydligen vara bland det bästa som någonsin skapats av människohand, även om jag som sagt inte förstått storheten. Överhuvudtaget. Men det trista var inte att den inte funkade nu heller, utan att när jag skulle göra rent grejen lyckades jag skära mig på högerhandens ALLA fingertoppar. Hur klantigt är inte det? Jo, riktigt klantigt.

Men i alla fall. Idag är första dagen i resten av ditt liv, som man säger. En dag med grymt väder och blödande fingertoppar. Det är höst helt enkelt och vi stannar där vi är.

Genus.

Jag är ingen genusvetare, men jag är pappa till tre barn - två flickor och en pojke -  och det gör mig så ledsen och förbannad när jag tänker på att de kommer att behandlas olika och ha olika förutsättningar i livet på grund av sitt kön. Andra saker kommer såklart också att spela in så otroligt mycket, men de kommer sannolikt aldrig att komma ifrån vilket kön de har. Aldrig. I alla fall inte som det ser ut i samhället idag. Och nu pratar jag om sådant där kön inte borde vara relevant.

Därmed inte sagt att de inte kan bli vad de vill. För det kan de bli. De kan bli precis vad som helst eftersom ingen har rätt att påstå motsatsen. Barn har rätt att bli vad de vill oavsett om det är koreograf, bonde, brandman, statsminister, sjuksköterska, lärare, VD, artist, astronaut, ballerina, präst, butiksbiträde, domare, journalist, växeltelefonist, superhjälte, gatsopare, bagare, polis, skådespelare, optiker, hästskötare, bilskrotare, ja du förstår vad jag menar. There is no limit, not even the sky. Det är vår förbannade rätt som vuxna att backa upp framtidsdrömmarna, uppmuntra och stötta. De kan bli vad de vill. Du kan bli vad du vill.

Men kan de det? Ja, varför inte. Självklart kan de det. Men kan de bli det på samma villkor? Nej, troligtvis är det inte så. Inom exempelvis vissa yrkesval kommer min son att ha större sannolikhet att "lyckas" än mina döttrar. ENBART PÅ GRUND AV SITT KÖN. Det är ju hur sjukt som helst.

Som sagt, jag är ingen genusvetare men jag är pappa. En pappa som varenda dag läser artiklar, blogginlägg och tweets om det ojämställda här i vad som ska vara ett av världens mest jämställda länder. Som också gång på gång märker hur "små" detaljer här och var gör skillnad på kvinnor och män där det inte borde vara någon skillnad alls. Ibland handlar det om ordval, ibland fotovinklar, ibland något annat. Och jag märker ändå säkert inte ens hälften samtidigt som jag med all säkerhet bidrar till att cementera just dessa skillnader mer än jag vill erkänna eller förstår.

Min äldsta dotter fyller 20 år 2025. Då vill jag att hon blir bedömd utifrån hur hon är och vad hon kan som människa, inte utifrån hur hon är och vad hon kan som kvinna. Jag vill att hon ska ha samma förutsättningar som sin bror har när han fyller 20. Jag vill inte hon ska behöva bli förminskad för att hon är kvinna eller förbisprungen av män bara för att de är just män. Det är så mycket en vill när det gäller barnen, men just det som jag just skrev ska en inte ens behöva skriva. Inte ens tänka. Det ska ju bara vara självklart. Och det tycker jag inte för att jag är pappa till två döttrar, utan för att jag är människa.

Sånt jäkla lyckorus

Det är så olika vad man kan bli riktigt, riktigt glad av. Så där lätt i kroppen. Nästan berusad. 4-åringen t.ex. blir överlycklig av att få snickra med morfar. 8-åringen av att leka med kompisar och efter det leka lite till, med lite fler kompisar. Frugan skiner om hon hittar ett nytt spännande stickprojekt och 2-åringen blir glad för småsaker mest hela tiden.

De senaste dagarna har jag själv blivit riktigt jäkla glad av denna. Så är det. Inte så mycket att orda om. Ös på bara.

Timbuktu - Stirra ner

Om en framtid som inte blev

Har nyss avslutat Kristian Gidlunds sommarprogram, Sommar i P1. Hade inte hört det innan. Så vansinnigt starkt. Och så berörande. Så sorgligt och tankeväckande. Vad dessa sjukdomar kan göra mot oss människor, med oss. Bryta ner och samtidigt utveckla. Ta i från oss den framtid som vi plötsligt inser att vi borde haft kvar. Få oss att äntligen öppna ögonen. För sent.

Inser hur oförberedd man är på att det skulle kunna hända och hur fruktansvärt självklart det känns att livet bara ska rulla vidare. Och vidare.

Tankarna går genast till barnen. De där små människorna som på gott och ont slukar ens energi och som man emellanåt blir så vansinnig på, samtidigt som man älskar dem så gränslöst. Så innerligt och djupt. Om något skulle hända dessa barn. Ens egna barn. Tanken är så smärtsam att den är otänkbar.

Orden i programmet snurrar inne i huvudet. Repeterar sig. De om känslorna och saknaden eller hur man nu ska säga. Men också synpunkterna han ger, eller gav, om det Sverige vi lever i idag. Om ett välfärdsland i nedrustning. Om ett land där vi inte pratar med varandra. Där vi bestiger våra egna Mount Everest, men aldrig vågar berätta om det.

Om du inte lyssnat, så lyssna. Om du inte bryr dig, så lyssna ändå. Den mannen hade så mycket mer att ge. Låt honom ge dig åtminstone detta.

Den totala lyckan är ett par skor

Sonens skor var inte bara för små, eller i alla fall på gränsen till för små, de var även hål på dem. Slithål. Låter som att vi snålat väldigt, men riktigt så illa är det inte. Sommaren har helt vandrats fram i sandaler, stövlar och foppa-tofflor och när skorna åkte fram igen hade fötterna vuxit. Samtidigt har det blivit cykling och gungning där tårna om och om och om igen dragits längs asfalt, grus och jord. Resultatet har blivit slithål, medan besöket i skoaffären inte riktigt blivit av. Och skorna med snören är för krångliga att ta på.

Men idag, äntligen, blev det skoköp. Redan andra paret blev perfekta och när de väl kommit på togs de inte av. Han sprang kors och tvärs genom affären. Hit och dit. Stolt som en tupp när det blev kort stopp vid en spegel.
-Jag har världens snabbaste skor. De coolaste, sa han med häftigaste minen.

På väg ut till bilen var det fast grepp om den lilla handen, för fötterna ville springa på i förväg. Världens snabbaste fötter i världens snabbaste skor. Ansiktet strålade. Och i mig både stack det av skuld och värmde av lycka.

Väl hemma gick det däremot inte att springa runt huset.
-Man får vara rädd om dom förstår du väl, pappa.

Image courtesy of cbenjasuwan at FreeDigitalPhotos.net

I väntan på det onämnbara

Tanten bredvid mig håller på i evigheter med att få bort plasten från mackan hon nyss köpt i cafét. Hon pillar, vänder och vrider.

-Välinslagen? frågar jag när vi bollar artighetsfraser mellan varandra.

-Jaa, det kan man säga, skrattar hon. Sen har jag väl att göra hela dagen med den här. Har du sett vilket berg av lax?

Vi delar på ett litet bord intill entrén till det stora sjukhuset. Det är glest med folk på cafédelen, men ändå glesare med bord så det är därför hon satt sig vid mig efter en försynt fråga. Vi sitter där en stund i tystnad och jag börjar undra lite vad hon gör här, men vill inte fråga. Själv sitter jag bara och väntar.

Runt om cafédelen är det tidvis en myrstack. Sjukhusklädda människor blandas med patienter. Hit och dit. bråttom. En man kommer med armen i gips och ser lite stolt ut. Andra bara plågade. Och tanten har redan ätit upp sin jättemacka och sippar nu på sin latte. Vi sitter båda tysta och ser på myrstacken. 

Får ett meddelande från frugan om att operationen gått bra. Att hon kommer ner så snart hon ätit något. Pustar ut. Låter lättad axlarna sjunka och sneglar på tanten.

-Var laxen god?

-Jättegod. 

Sen berättar hon att hon passar på. Igår hade hon och maken delat på en macka, men han som druckit näringsdryck sparade sin del till kvällen och hon hade suktat efter den hela dagen. 

-Så nu passar jag på medan han är på strålning, ler hon snett. 

Sen börjar hon trevande att berätta om hans metastaser, ambulansfärder, behandlingar. År av ovisshet och om ändrade prioriteringar. Tårarna hänger i kanten av ögonen på både henne och mig.

Och hon berättar om allt det som måste göras, men som inte blir av.

-Det får jag göra sen när... när... när jag hinner med igen...

Sen måste tanten gå. Helst vill jag ge henne en stor kram, men det blir inte av. Istället nickar vi och hon går.

Jag sitter kvar och väntar. Så oerhört berörd. Och nu vet jag inte riktigt hur jag avslutar detta. Så jag bara slutar.

I väntan på att klockan går

Sitter och väntar på att tiden ska gå. Sonen är i gympasalen och leker, springer efter bollar och gympar. Stortjejen är ute på skolgården och klättrar, klättrar, klättrar. Själv är jag i omklädningsrummet där jag sitter, väntar, har långtråkigt, twittrar, väntar och ja ni förstår. Det är sonens andra gympalektion och för hans trygghets skull har jag lovat att sitta där och vänta.

Egentligen är jag inte det minsta orolig för att han ska behöva mig. Mer orolig är jag för den där klätterapan där ute. Hon som hela tiden ska tänja gränserna, klättra lite högre och lite svårare. Hon som sätter hjärtat i halsgropen titt som tätt. Inte sitt eget, utan mitt. 

Nu kom en annan liten kille in från gympasalen för att byta om. Han skulle först sitta därinne - oombytt - och titta på, inte säker på att det här är så kul. Men det är tydligen kul för nu är han redan på väg tillbaka in i gympasalen, ombytt och klar. Snabb som stålmannen. Och nu kom dottern in. O-ramlad. 

Och det låter som att de verkligen har kul där inne. Det känns gott.

Grymt velig.

Ok, det var inte lyckat att dra iväg till wordpress. Inte för mig. Jag erkänner direkt. Trivdes inte, visste inte hur jag skulle möblera och ärligt talat kändes det inte hemma. Så nu är jag tillbaka igen... Hoppas att du ändå står ut med mitt flyttande. Veligt, jag vet. Men nu stannar jag förhoppningsvis här.

I motvind

Har åkt gummibåt idag. Gummibåt med liten elmotor i kraftig blåst på mitten av en sjö. Utan kaffe. Det var ett äventyr och en utmaning - att överhuvudtaget ta sig fram i motvinden.

Ungefär som livet, kan man säga.

Hemåt gick det bättre.

Vad är det som går och går..

När man byter föräldraledig dag blir allting fel. Konstigt. Förskjutet. Skumt. Att gå från ledig måndag till ledig fredag gör att veckan liksom aldrig tar slut. Man når liksom inte fram. Ligger hela tiden en dag efter.

Å andra sidan får man mysig dag innan helgen att komma ikapp på. Och söndag känns plötsligt som söndag igen. Med allt som det innebär. Dessutom har man rätt att klaga på måndagar. Att det är just måndag.

Tja, på det hela så blir det väl som det blir. Det brukar bli just så.

I want a ticket to anywhere

Vissa dagar, alltså. Vissa dagar tycks aldrig ta slut och ändå inte räcka till, fyllas till bristningsgränsen och hånskratta. Det känns som att allt motarbetar en, radar upp sig, buffar och klänger. Smetar sig längs ryggraden och tjatar i örat "Jobba, jobba, jobba, glöm inte det och det och det och det och det och det och det och..."

PANG! Man smäller igen toadörren och andas tungt och känner hjärtat galoppera i bröstkorgen. Andas, andas, andas. Smetar själv fast ett leende på läpparna. Öppnar, går ut, jobbar, jobbar, jobbar. Försöker att inte glömma det och det och det och det och det och...

Hämtar barn på dagis. Alla fröknar berättar ingående hur dagen varit för först det ena och sedan det andra barnet. Så viktigt, men tanken klamrar sig ovilligt fast i det där sista man gjorde - eller inte gjorde - på jobbet. Det man glömde och det och det och det och det och...

Hem. Stirra hålögd in i kylen innan man minuter senare kommer på sig själv att det är ju middagsmat man ska laga. Att det är det man letar efter. Söker någon idé eller en strimla inspiration där bland mjölk, fil, smör och gamla rester. Stänger kylen. Rotar igenom frysen. Improviserar. Ännu en gång. Försöker desperat stänga av ljudmattan av lek, bråk, skratt och gnäll. Lek. Spring. Bråk. Skratt. Skrik. Gnäll. LEK. SPRING. SKRATT.

PAPPA, PAAAPPAAAA, PAAAAAAAAAAAAAAAPPAAAAAAAAAAAAAAAA! HON GJORDE SÅ! MEN HAN GJORDE SÅ! NÄHÄ! JOHOOOOO! HAHAHA TITTA PÅ MIG! PLÅSTEJ. MÅSTE PLÅSTEJ HA.

Ljuden och tankarna snurrar i huvudet. Bränner vid. Maten. Fasen också. Skrapar bort det svarta. Dukar. Andas. "VARSÅGODA!" Andas. Tar in det sista. "VARSÅÅÅÅGOOOODAAA!" Spring. duns. hopp. "Tvätta händerna också." Andas. Någonstans här kommer frugan hem. Om det är jag som slutat tidigt.

Börjar äta. Pratar om skola, dagis, jobb mm och ser munnar som rör sig. Glada, allvarliga, berättande munnar men man saknar fokus. Hör men ändå inte. Kan inte processa. Det faller inte på plats. Parkerar barn vid Bolibompa. Städar köket. Suger i sig kaffe. Läggning.

Så in i märgen trött. Vissa dagar, alltså.

Vissa dagar.

Varför hatar vi sönder oss?

Tänk att få se en vild narval med sitt långa, skruvade horn på nosen. Osannolik, men ändå riktig. Mystisk som en enhörning. Skillnaden är att narvalen inte är ett sagoväsen, i alla fall inte än så länge.

I en namninsamling från Greenpeace uppges att Shell kan komma att få tillstånd att starta oljeprospektering med seismiska ljudtester i Arktis. I så fall används luftkanoner som skapar ljudvågor på upp till 250 dB i jakten på platser i havet där det går att borra efter olja. 250 dB. Och just det området är skyddat för narvalar, uppger Greenpeace samtidigt som man pekar på att narvalen är en av de mest ljudkänsliga djurarterna vi har på jorden. Forskare uppger att själva ljudet kan leda till att narvalar dör om de är för nära. Det är bara en effekt av en tänkt oljeutvinning. Greenpeace uppmanar oss att agera. Du och jag. Protestera här. Samtidigt påpekas att isen på Arktis fortsätter att smälta med rekordfart. Något som påverkar oss alla. Klimatförändringarna accelererar och det beror till stor del på just vår användning av oljan. Ödets ironi?

I en annan del av världen har två miljoner kvinnor och barn våldtagits i ett krig som tycks sakna slut. Eller i strider som fortsätter i en pågående fredsprocess. Sexuellt våld används som vapen. Härska och söndra. Våldta, tortera, döda och skända. Det handlar om hat. Den uppmärksammade artikeln i Läkartidningen nyligen är bland det vidrigaste jag läst. Den kommer tillbaka och tillbaka. Gör sig påmind om och om igen och det går inte att förstå hur det kan ske. I artikeln säger doktor Mukwege på Panzisjukhuset i Bukavu att "Om du planterar hat i folk kan du inte förvänta dig att få kärlek." Nej, så är det nog. Men så mycket hat. Så fruktansvärt mycket hat. Var kommer det i från?

Under tiden bryter Vattenfall brunkol i Tyskland i jakt på mer pengar. Mer klimatförstöring blir följden medan människor tvingas överge sina byar, sin hembygd. Aftonbladet uppger att tiotals miljoner ton brunkol bryts varje år i östra Tyskland. Av Vattenfall. Ett bolag som ägs av svenska staten. Förenklat sagt av oss. I en debattartikel vädjar borgmästaren i Proschim, Petra Rösch, till Vattenfall att satsa på sån energiutvinning som ger klimatvänlig och mänsklig framtid.

Här i Sverige fortsätter intoleransen att växa med hatbrott, rasism och sandlådediskussioner som följd. Rasistiska strömningar tycks växa sig allt starkare och trots att världen uppenbart krymper tycks många tro att Sverige kan isolera sig från omvärlden, stänga gränserna och att vi ändå kan behålla vår så kallade välfärd. Dagligen hör man om ofattbar rädsla för bland annat muslimer, men också om hatet som riktas mot hbtq-personer, feminister och kvinnor i största allmänhet. Och det känns så jävla inskränkt så att man vill skrika. Så fruktansvärt litet och tragiskt. Medan konsekvenserna för de drabbade kan vara så enorma.

Samtidigt matas vi med bilder och nyheter från Syrien. Om hundratals, kanske tusentals döda i förmodade gasattacker. Om människor som aldrig mer ska få drömma, skratta, gråta, leka för att de råkade leva i ett land där det pågår ett så fruktansvärt krig. För att de råkade vara på fel plats. Man klarar inte av att ta in eller ens försöka greppa omfattningen. Vad det innebär. Och vad gör omvärlden frågar man sig. Vad gör vi? Du och jag? Och åter igen dessa röster som säger, skriker, skanderar "Kom inte hit, bara! Låt dem inte komma hit!" Denna tragiska inställning och tro att just vi skulle vara så mycket bättre än någon annan. Snikenheten.

Vart är den här världen egentligen på väg? Varifrån kommer vår strävan och längtan att förgöra oss själva? Och varför allt detta hat? Ständigt detta hat. Känner mig allt mer desillusionerad, trött och cynisk. Några narvalar finns så klart inte i sikte. Inte överhuvudtaget.

Borde gett mig själv på käften

Har man väl passerat den där första plågsamma kilometern är det rätt ok att lunka vidare i löpspåret. Eller spåret och spåret. Jag har en runda som sakta utökas allt efter stundens ingivelse. En liten stig här, en liten väg där och ibland går det mitt i mellan. Idag hamnade jag i alla fall på folkhögskolan. Sprang över gården och tänkte att här borde jag sprungit förut. För drygt 20 år sedan. När jag gick där. Då sprang jag aldrig och det ångrar jag nu. Nog tur att jag inte mötte mitt tidigare jag där och då. Fysiskt alltså.

Trådlöst med trådlöst

Hela semestern körde vi en utmaning - att springa två gånger i veckan. Distans och tid var helt individuellt och egentligen ganska ointressant, så länge det var ett ordentligt träningspass efter ens egna förutsättningar. Om man inte klarade två gånger en vecka var det dubbelt som gällde veckan därpå. Alltså fyra pass. Jag lovar - den risken var tillräcklig motivation och piska för undertecknad.

Belöningen då, eller den så kallade moroten? Förutom att kroppen mår bättre, man blir friskare och bla bla bla... så fick man välja sin egen belöning. Man fick värdera sin egen insats. Betygsätta sig själv. Frugan köpte sig ny iPhone - något som ändå var tvunget att göras - men nu med lite bättre samvete. Den gamla fungerade knappt. Själv har jag köpt ett trådlöst tangentbord som går att koppla till iPhone. En ganska onödig måste-ha-pryl som faktiskt funkar riktigt bra! Skriver detta på tangentbordet kopplat till min iPhone. Kul.

Vet inte om det kommer att revolutionera bloggandet, eller rättare sagt tror inte att det kommer att revolutionera bloggandet. Men det skapar i alla fall nya möjligheter. Ser framför mig hur jag sitter och knattrar på tåget. Jo, säkert... Det är i alla fall ett Linocell Bluetooth tangentbord från Kjell & Company. Om någon undrar. Mellanslagstangenten är lite för trög, annars hade det nog fått en 5:a. Vi får väl se hur det utvecklar sig med tiden.

Skvalar det så skvalar det

Kiss i sängen och ha det bra
ligga kvar och fundera
varm om stjärten som en sommardag
jag tror jag kissar lite mera

Jovisst, det där med att kissa på sig är ju inget ovanligt i småbarnsåren och som förälder är det självklart ens uppgift att torka, byta och se glad ut. Så jäkla glad. Kanske lite sammanbiten, men ändå. Det hör ju liksom småbarnsåren till. Men ibland blir det bara för mycket av det roliga. Som när allt blir ett enda stort kisskalas.

Pyjamas och sängkläder som måste bytas på natten är ju inte mycket att orda om, men när det följs upp av nedkissad dubbelsäng, nedkissad soffa och nedkissad vardagsrumsmatta inom loppet av någon timma blir man en aning matt. Lite trött så där. Och inte vill man ligga kvar och fundera.

Åt två håll

Brukar inte tycka om förarbetet när man ska måla. Ofta är det bland det värsta jag vet. Men att renovera en gammal dörr till lekstugan samtidigt som en bra ljudbok stänger ute en del av verkligheten, det är riktigt bra. Vilsamt. Dessutom är det ju alltid trevligt att få en bra utväg, liksom en fin väg in.

Med fötterna i maten

Plötsligt hamnar jag bland några av landets bästa naturvårdare. Några av dem bara glor och andra skuttar livrädda åt sidan. Allt jag själv kan tänka just då är "Stanna inte! Stanna inte! För då kan du inte börja igen."

Det var dags för ett stort steg i c25k som ska ta mig från soffan till att verkligen springa 5 km. Dagens stora steg innebar att jag skulle springa flera kilometer i sträck. Flera var här dryga tre, vilket jag inte borde ha några som helst problem med. Om jag skött mitt motionerande vill säga, vilket jag alltså inte har. Det var detta stora steg som placerat mig i löparspåret.

Efter en dryg kilometer möter jag åtta ryttare i rad på den smala stigen. Både de och hästarna tittar avmätt på mig och har ingen som helst brådska. Själv måste jag springa på stället medan de passerar och allt jag kan tänka på är att om jag slutar springa så blir jag där. Då kommer jag aldrig kunna ta mig vidare, utan sjunka ihop med stumma ben i självömkan och ringa hem efter skjuts. Nej, inte riktigt. Däremot ger jag mig fasen på att inte sluta springa, även om det inte tar mig framåt.

När sista hästrumpan passerat får jag dessutom för mig att springa ikapp den förlorade tiden. Sprintar längs stigen och drar in den blandade lukten av hästkropp och hästskit. I varje steg håller jag på att sätta foten i en varmångande hög och de redan ansträngda lungorna påminns om min hästallergi. Det blir lite tyngre att andas medan fötterna kastas hit och dit, kors och tvärs. Men både jag och skorna överlever, sänker farten efter ett par hundra meter och andningen övergår i normalt flåsande. Normalt är här ett relativt begrepp.

Ungefär samtidigt kommer jag fram till beteshagen där grinden för en gångs skull är stängd. Blickar ut över hagen och upptäcker att man släppt kor i naturreservatet. Det var visserligen på tiden eftersom växtligheten står hög och behovet av bete är stort. Men även korna har tagit sin tillflykt till stigen som löper genom beteshagen, dvs min löparstig. Där står de uppradade på långt led och bara glor på mig innan de första tar livrädda skutt åt sidan. Jag väljer att själv ta en annan väg och ger mig ut i den höga växtligheten som snart, förhoppningsvis, kommer att ha betats ner av några av landets bästa naturvårdare, dvs de gloende kossorna. När jag viker in på stigen igen känner jag hur blickarna nyfiket följer mig. Tänker att några av de idisslande åskådarna nog skakar på huvudet åt galningen som rusar fram över deras matbord. "Löparjävel."

När Endomondo-rösten släpigt talar om att det är dags att börja gå väljer jag att pressa mig några hundra meter till. Plötsligt finns den där orken som saknades vid hästarna. Alltid något. På lördag eller söndag är det dags igen.

Vad är väl en iPad mini...? - En testside-junkies bekännelser

Ibland kan jag verkligen snöa in på en idé som jag har väldigt svårt att släppa och oftast handlar det om något som jag vill köpa. Ett behov av att konsumera. Skaffa något livsnödvändigt som just innebär att livet blir lättare att leva, att man når fram till frågan "Hur kunde jag leva utan detta?". Det är inte den frågan som är målet, men ska sanningen fram så känns det lite mer lyckat om man även hamnar där.

Ungefär så i alla fall.

När den där lilla jäkla idén smugit sig in i huvudet kan jag ägna timmar åt att läsa tester på nätet, hitta för och emot. För. Och emot. FÖR. emot. FÖR. emot. Ja, du förstår.

Tidigare i somras funderade vi över att skaffa ny grill och det slutade med en Weber One-Touch Premium 57 cm kolgrill. Grymt nöjda är vi, men den sammanlagda grilltiden är ännu inte i närheten av den tid som lades på att läsa testsidor. Vi kommer inte heller att nå dit i år.

Nu har jag fastnat för iPad mini. Vad jag nu ska med en sån till? Mitt inre, lite sämre jag säger bland annat att det kommer att revolutionera mitt bloggande. Hur då? undrar så klart den förståndigare delen och sedan sätter det igång. Det blir som en drog, att läsa tester och fundera. Läsa tester. Och fundera. FÖR. emot. FÖR. emot.

Det är som med prästkragen - Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar... - men man har räknat ut innan vilket man ska börja på, för att få rätt svar på slutet. FÖR, emot, FÖR.

På exempelvis testfreaks.se finns recensioner och de flesta är ju väldigt positiva. Det finns så klart de som är negativa också, men på något sätt är det så mycket lättare att blunda för just dem.

För att få frid i själen slutar det nog med att det köps en iPad mini, men vi får väl se. Många tester och ångestladdade stunder senare har vi nog svaret.

Novell: Fel

- Låt se. Du säger alltså att Anna brukade springa den här rundan två-tre gånger i veckan på kvällen. En runda på sju kilometer och alltid samma runda. På senare tid hade hon skaffat en ny spring-app till telefonen och den hette.. den hette... vad sa du nu..

- Zombies,.. (harkling) Den heter Zombies, Run...

- Ja, just ja. Och med den låtsas man alltså bli jagad av zombies om jag förstår dig rätt.

- Ja, eller det var det hon sa... att det lät som... som...

*****

- Det låter precis som att det är zombies överallt. Skitballt. Du borde testa, man får hur mycket adrenalin som helst. Det är bara kuta järnet.

- Äh, jag fortsätter med Runkeeper.

- Meeen Johan, vad du är tråkig. Du kan väl testa en gång i alla fall, du får låna min mobil om du vill.

- Skulle inte tro det va.

- Äh, du har blivit så trist.

*****

- Så det var det som fick dig att, så att säga planera det hela.

- Hmm..

- Du måste prata högre Johan, jag hör inte. Det ska fastna på bandet också.

- Ok... eller ja det var då jag kom på den där idén.

- Att klä ut dig till zombie och springa efter.

- Ja...

- För att inte vara så.. trist.. var det så?

- Ja...

- Och hon sprang i skymningen.

*****

- Jag sticker nu, Johan.

- Ska du köra dina zombies nu igen?

- Som om du bryr dig, men ja..

- Ha det så kul då med dina zombies i mörkret. Akta så de inte kommer några riktiga, otäcka, blodtörstiga.

- Ha, ha, haaaa. Skitkul hörru du. Puss. Ses.

*****

- Sen bytte du alltså om och genade genom skogen så att du kom ut, få se nu, det måste vara ganska nära vägen?

- (svälj) Ja...

- Fick du vänta länge.

(axelryckning)

- Du måste prata Johan. Fick du vänta länge?

- Eh, nej eller en stund kanske.

- Sen såg du henne jogga?

-Nja.. mer rusa så där som att det kanske var typ zombies i öronen... eller i appen... eller vad man säger.

- Och då började du alltså springa i skogsbrynet?

- Ja.. jag tänkte att.. (svälj).. jag tänkte att jag skulle springa en bit bort först så jag... jag sprang förbi men en bit ifrån så hon skulle se mig i ögonvrån.

- Och det gjorde hon?

- Ja...

- Och?

- Och jag sprang närmre och närmre och.. och plötsligt skrek hon... och... hon skrek så... så... nej... nej jag vill inte...

- Vi är snart klara. Försök lite till.

- Hon... hon skrek och skrek och började liksom rusa som en galning... men... men...

- Men vad då?

- Men hon sprang ju åt fel håll. Hon sprang ju helt fel... mot vägen... det skulle hon ju inte. Hon skulle ju inte det. så jag sprang efter för att stoppa.. men hon blev räddare och rusade blint och då.. och det var då jag såg ljusen på vägen och skrek...

- Vad skrek du?

- Anna... Anna...

*****

- AAAAANNNNNNNNAAAAA! DET ÄR JAAAAG! AAAAANNNNNAAAAA! STOOOOOPP! AKTAAAAA! AAAANNNNNNAAAAA!

*****

- Och det är som att... som att...

- Som vad, Johan?

- Det är som att bromsljuden aldrig tystnar. Det blir aldrig tyst. De slutar ju aldrig att skrika... De skriker och skriker... och jag hör mig själv... neeejjj... neeejjjjj...

*****

- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ! NEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJ! 

*****

- Nej, det blev ju inte så bra det där. Ditt så kallade skämt.

- Nej, det blev lite... lite...

- Lite vad, Johan? Lite vad?

- Det blev lite... (svälj)... lite... fel.

Novell: Ö

Han hade simmat drygt fem varv runt ön nu. Den var visserligen liten och han simmade relativt snabbt, men Åsa höll på att bli totalt vansinnig.
-JAG DRAR SNART!, hade skrikit argt åt honom när han passerade bakom den ankrade båten.
Där hade hon suttit i säkert tjugo minuter nu efter det att hon packat ihop alla matrester och matgrejer, filten, kläderna, deras böcker och alla andra saker, lastat över allting i båten och hällt vatten på eldstaden. Han hade bara flinat och simmat vidare.
-Jag ska simma Vansbrosimningen nästa år, hade han sagt förut. Därför måste jag träna. Det blir coolt serru.
Efter det hade han hoppat i och ropat “Sex varv!”.
Vansbrosimningen. Det var ju för fasen nästan ett år tills dess och att simma sex varv runt en liten satans ö som en jäkla anka var väl för fasen ingen träning, tänkte hon surt. Han gjorde det säkert bara för att hon berättat om när hon sprang Lidingöloppet. Hur tufft det var. En riktig utmaning. Grejen var ju att hon egentligen inte sprungit. Hon hade tänkt springa, men backat ur i sista stund. Tänkt att det var alldeles för jobbigt. Det verkar ju fasen så jobbigt. Och nu var det för pinsamt att berätta sanningen. Nej, inte pinsamt. Omöjligt.
Hon ryckte till när han flinande hävde sig upp i aktern och hon blängde surt.
-Tiden?, frågade han. Vad blev tiden?
-Vad då tiden?, fräste hon. Vilken jävla tid?
-Du måste ju klocka mig, fattar du väl! Det är ju viktigt det här. Tiden och så, menar jag. Har förresten bestämt mig. Det blir en Svensk klassiker istället. Lika bra att köra all the way, ända in i kaklet, som vi säger hemma.
Han log skevt och hon fnös.
-En Svensk klassiker? Du?!
Hon kunde ändå inte låta bli att le tillbaka vid tanken.
-Du?!, sa hon igen och skakade på huvudet.
-Jovisst serru. Det blir jäkla mycket träning. Jäkligt mycket, säger jag bara. Löpning, simning, cykling, armstyrka, Det krävs mycket armstyrka till simningen. Tro mig. Mycket pumpa på gymmet. Maskiner och sånt, du vet. Biceps och triceps och vad fasen det heter. Roddmaskiner och.. ja.. du vet sånt där gym… ja, maskiner och sånt, alltså. Du får förresten ro hem. Jag orkar fan inte.

svarar bonden så tvär

Det var ju alldeles nyss. Kommer ni ihåg den där känslan av vår, den första tussilagon , vårens försiktiga läten och förnimmelsen av sommar. Den där långa sommaren som låg och lurade någonstans framför oss, full av allt det där som skulle göras. Hinnas med.

Det var ju så nyss. Alldeles nyss. Och nu läser man tweets och statusuppdateringar om höst. Folk nämner flyttfågelsträck och höstluft. Precis som om sommaren var slut. Som att hösten 2013 redan gjort sitt intåg. Skärp er! Det är så mycket av det tänkta som varken gjorts eller hunnits med. Än. Och det är ju bara början av augusti.

Med blandade känslor är det faktiskt en vecka kvar på sommarlovet. SOMMARlovet. Alltså kan sommaren inte vara slut. Med lite tur kan vi krama ur ytterligare några veckor sommar ur 2013, även efter det att själva sommarlovet övergått i skola och semestern i vanligt kneg. För oss som har turen att ha ett jobb.

Men just det där att sommarlovet tar slut... Jag måste erkänna att det finns stunder när det känns precis som för Supermom. Även om det får mig att skämmas lite.

Ha en fortsatt skön sommar.

att skriva eller inte skriva, eller hur gick det att bo i tält?

Hade ju tänkt att rivstarta med skrivandet nu, men semesterplaner kom i vägen och att blogga på telefonen från ett tält med tre vilda ungar gick bara inte. Framförallt inte när det dessutom inte fanns någon egentlig mottagning för internet. Och när jag inte kunde motivera att köpa ett tangentbord med bluetooth att koppla till mobilen. Ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Tältning är förresten helt ok. I alla fall nu när man insett att campinglivet inte måste bestå av att klämma in så många som möjligt i ett så litet tält som bara går att hitta. Kupoltält i all ära, men fem personer är ändå fem personer. Vi satsade istället på att uppgradera oss, vilket kanske kan ses som ett tecken på att man börjar bli vuxen. Det blev ett McKinley Samos 6 tält Multi. Det heter faktiskt så. Två sovavdelningar med en absid mellan sig, en absid med ståhöjd. Absid. Bara det låter ju helt fantastiskt. Att det dessutom var ståhöjd för vuxna var ett sånt plus, så du anar inte. Därtill skaffade undertecknad ett McKinley L70 comfort liggunderlag, dvs ett sju cm tjockt, självuppblåsande liggunderlag som faktiskt fick en att vakna utan vare sig totalt spänd nacke eller värkande rygg. (Det är väl ungefär här som Intersport borde buga och bocka för gratisreklamen.) Slutligen blev det dessutom ett nytt sovtäcke istället för klaustrofobisk sovsäck. Slutsatsen, eller vad man nu ska kalla det, var att detta gick att leva med. Helt klart. För att väga upp det hela lagades i alla fall maten på trangiakök. Eller för att vara helt korrekt användes kastrull och stekpanna från trangian för att laga mat i campingens kök. Om man nu ska vara petig med detaljer.

Sammanlagt blev det i alla fall fyra nätter. Eller totalt 20 campingnätter för familjen, beroende på hur man räknar. Som man lärt sig av politiken kan man ju alltid räkna på olika sätt, beroende på hur man vill få det att låta. Nätterna var i alla fall uppdelade rättvist på två campingar, för vi höll oss på campingplatser. Att tälta i skog och mark har definitivt sin tjusning, men barnen får nog bli större först. Vanare vid att campa. Eller så är det också en sån där ursäkt. Man är väl för bekväm helt enkelt.

Något skrivet blev det i alla fall inte.

när tiden står still

Tänk att möten med människor blir så otroligt olika. Naturliga eller obekväma. Färglösa eller minnesvärda. Det finns personer man träffar nästan dagligen och ändå inte hittar fram till. Det finns personer du glömmer fem minuter efter det att ni setts. Sedan finns det den totala motsatsen.

Idag kom en vän på besök och det var som att vi setts alldeles nyligen. Kanske för några veckor sedan, eller högst en månad. Det kändes så naturligt. Och ändå inte. Tänk dig att du har en vän när ni båda står på randen av vuxenlivet och pratar om framtiden som är som det där oskrivna bladet, det som ska fyllas. Vad som helst kan hända. Vad som helst ska hända. Sedan går det alltså ungefär en månad och du träffar hen igen, men plötsligt har hen sambo och tre barn och själv har du hunnit gifta dig och skaffa tre barn du med. Hur fasen gick det till? Så börjar ni räkna och minns att senast ni sågs var ni på bio och såg Don Juan DeMarco, en film med Johnny Depp och Marlon Brando. Den kom 1994. Den där månaden var visst 19 år. Mycket hinner hända på 19 år. Ändå så känns det så kort. Just då.

Så där satt vi och käkade lunch. Min familj med hans familj. Pratade nutid och dåtid. Och framtid. Det var så naturligt och ändå så väldigt, väldigt olika. Vi får väl se om vi ses igen om en månad eller så.

flyktiga minnen

I vår haspade garderob i garaget står en grästrimmer. Gul, bensindriven och lite bortglömd. Oanvänd. Vi hade den i förra husets trädgård, men den ställdes undan när vi flyttade in i det vi numer kallar hemma och som har en annorlunda tomt, Det var för några år sedan som den ställdes där i garderoben, den som har en hasp som sitter väldigt högt för att inte barnen ska kunna öppna så lätt. Där har den alltså stått sedan dess. Lite bortglömd.

Idag fick den komma fram och se dagsljus. Jag skulle slå lite gräs som blivit kvar i trädgårdens ytterkanter, invid trappan och längs med sandlådan och fick för mig att det kunde vara kul att få väsnas en stund. Grästrimmern kom alltså fram. Lite sur och trilskande var den allt till en början och vägrade först att starta. Men samtidigt hade den ju längtat så efter frihet. Efter ljus. Och plötsligt gick den igång. Pigg och yster vill jag tro. Det kändes så i alla fall.

I en välbekant doft av förbränd tvåtaktsbensin gick jag där och trimmade och plötsligt försvann jag. Nästan helt. Det blev ett tidssprång till trettonårsåldern och Dalsland. Till ett barndomsbesök hos mormors bror. En enstöring som kom att leva med katt och som senare blev kallad Pettson av sin grannes dotter. Eller var det barnbarn? Jag minns inte vad vi gjorde som luktade på just detta vis, men något måste det ha varit. För det var där jag hamnade en stund och mindes. Jag mindes det där solbrända, skäggprydda ansiktet. Stränga, men snälla ögon. En segelbåt och kanske Dalslands minsta traktor. Hur vi gjorde pilbågar och åt rökt vänersik. Slipade yxor och diskuterade viktiga frågor. Paddlade kanot och såg på stjärnorna. Metade.

Ganska snart var jag dock tillbaka här hemma. Hann klippa en liten stund till och sedan fika. Rätt nöjd satt jag i en av trädgårdsstolarna, drack kaffe och diskuterade semesterplaner med min fru. Fullvuxen igen. Mormors bror vilar i kanten av en kyrkogård i skuggan av ett träd. Rätt tillfreds han också. Tror jag.

Löpare är av ett bistert jäkla släkte

Tog årets första stapplande steg i löparspåret häromdagen. ÅRETS!! Riktigt så illa så att de var stapplande stämmer kanske inte, men att det var just årets första i löparspåret stämmer helt och hållet. Dagens sanning. Var tvungen att testa nya löparskorna, men framförallt om fötterna skulle hålla. Och de höll.

I höstas kom jag in i ett riktigt bra flow och för första gången någonsin längtade jag till nästa löparrunda när jag varvade ner efter den jag nyss avslutat. Hade aldrig känt så förut. Frugan och jag sporrade varandra, men hon frågade också flera gånger om jag verkligen skulle springa i de skorna eller kanske köpa nya. Snålvargen i mig svarade att det faktiskt var jättebra skor att springa i. Jättesköna. Perfekta. Åtminstone när man var på sån där nybörjarnivå. Naturligtvis visade det sig att hon hade rätt. Walkingskor plus asfaltlöpning är ingen bra kombination. Kanske framförallt när man är på sån där nybörjarnivå så fötter och vrister faktiskt är ganska, tja nybörjaraktiga. Det blev besök hos ortopeden och därefter fotövningar. Och ingen löpning. Ingen alls. Fötterna värkte. Vristerna värkte. Fotövningarna var såååå tråkiga att göra....

Till slut orkade jag inte vänta ut mig själv och fötter och slarv med övningar etc. Värken hade försvunnit. Jag gick hyfsat långa promenader några gånger varje vecka. Köpte därför löparskor. Alltså - KÖPTE DÄRFÖR LÖPARSKOR! Och har man köpt löparskor så kan man ju inte låta dem stå oanvända. Det blir ju liksom för dyrt, sa snålvargen. Så det blev en tur i löparspåret. Det som ligger en bilfärd bort. Alltså det i skogen.

Nu ska ni inte tro att jag kastade mig ut i språngmarsch, utan det blev snarare att gå fort men ändå med några hundra meters löpning någonstans där i mitten och på slutet. Började försiktigt för att inte hamna hos ortopeden igen. Så fort jag mötte någon som verkligen sprang så försökte jag självklart klistra på mig min jag-värmer-bara-upp-mig-min. Ögontjänare som man är. Försökte även le glatt och heja. Men alla jag mötte (här springer folk åt båda håll) stirrade stint och bistert ner i marken ca 20 meter framför sig. Lurar i öronen. Raka streck mellan mungiporna. Sammanbitet. Inte så mycket som en nick.

Har inte tänkt på det förut när jag själv - sammanbitet - tragglat fram i spåret: ett steg, två steg, tre steg, känns bra, men jobbigt, fyra steg, fem steg... 283 steg... 3467 steg... Det blev så tydligt när man gick där och höll igen och hann iaktta. Minerna hos folk. Det där sammanbitna. Avskurna. Och fasen vad jag längtar till att vara en av dom. För det kändes bra i fötterna. Och i vristerna. Jag hade spring i benen, spring som ville komma ut.

Imorgon ska jag på det igen. Eller på fredag. Då ska jag sammanbitet springa lite längre. Fokusera. Avskärma. Stirra stint i marken framför mig. Flåsa otränat och njuta. Löpare kan som sagt vara av ett bistert jäkla släkte.

Ingen Mr Bojangles precis

Vad är egentligen sanning? Och vad är lögn? Och kan det som är sant just precis nu vara lögn om en liten stund, trots att inget egentligen förändrats? Är min sanning samma som din sanning? Om inte - har då en av oss fel? Är det en av oss som ljuger?

I senaste numret av tidningen Faktum intervjuas Håkan Hellström om varför han så ofta hittar på när han blir just intervjuad. Ibland verkar han säga vad som helst till reportern, precis vad som faller honom in. På frågan "Är det för att du vill ge alla reportrar något extra som du berättar olika grejer i olika intervjuer?" svarar Hellström att "Alla berättelser är sanna. För mig är de sanna när jag berättar dem."
Strax därefter kommer frågan "Varför hittar du på då?" och herr Hellström svarar "Det är Mr Bojangles."

Självklart är det Mr Bojangles. Vad skulle det annars bero på?

Själv då? Ibland ramlar jag ner i det svarta hålet, precis som många av oss gör. Det där hålet med branta kanter och fullt av både ensamhet och hopplöshet. Som är så kämpigt att ta sig upp ur och där man skrapar knän och bryter naglar i försöken. Att ta sig upp. I de stunderna är verkligheten en helt annan än den annars är. Men lik förbannat lika verklig. Men är den sann?

Och i vissa stunder känner jag mig så himla tillfreds med att vara en Svensson som lever sitt Svensson-liv i sin Svensson-villa med sitt Svensson-Svensson-Svensson för hela slanten. I nästa stund vill jag skrika ut att här är jag. Jag är annorlunda. Jag är inte som ni för jag är speciell. Och vad fan är sant då?

Vi var på ett mingelparty för ett tag sedan. Ganska nyss faktiskt. Jag gör mig inte på mingel. Passar inte in, utan är mest bortkommen. Vet inte riktigt hur man minglar med folk man inte känner, framför allt såna som själva tycker att de är väldigt viktiga, häftiga och väldigt bra på att mingla. I de lägena tänker jag ofta att det vore på sin plats att spela en roll. Trycka på play och bli Mr Bojangles. Men det skiter sig så klart och jag blir mer som en pusselbit från fel pussel. Eller snarare en felaktig pusselbit på ett schackbräde. Och då är det lätt att känna sig misslyckad, ramla ner i ett hål och skrapa knäna.

Efteråt kan man fråga sig vad som egentligen var sanningen under hela den där stunden när man försökte bli Mr Bojangles, men blev en felaktig pusselbit med skrubbade knän. Och vems sanning var det? För om man inte är sig själv. Är sanningen då någon annans? Eller är allt bara lögn? Just då. För sanningen är ju faktiskt - när man ser på det i efterhand - att jag inte trivs på mingelpartyn och att jag inte kunde bry mig mindre om de där som tycker de är så häftiga. Jag skiter faktiskt i dem. Det är helt enkelt inte min kopp te som man säger. Inte något av det.

Men det är väl så. Att det som känns sant i stunden också är sanningen. Just då. För just den som känner så. Även om det sedan visar sig vara lögn. Eller hur man nu ska tänka. Och när vi ändå är inne på ämnet: Läs Faktum. Det är en jäkligt bra tidning.

I en annan verklighet

Idag hamnade jag på Ica som så många gånger förr. Antar att jag kommer att hamna där igen. Mjölk, kaffe, fil och kakor. Svärföräldrarna skulle komma över och kakorna var till dess. Filen ska vi ha för oss själva. Imorgon.

På vägen ut kunde jag inte låta bli att stanna för att läsa annonser på anslagstavlan. Inte för att jag skulle köpa något. Eller sälja för den delen. Det handlade bara om lite vanlig, svensk nyfikenhet och dagdrömmeri. Båtar som ska säljas. Rum att hyra. Barn i brytpunkten till tonår som vill tjäna pengar på att gå ut med hundar och dessutom lappar om vävkurser. Eller något ditåt. Och så annonsen som inte vill släppa taget.  Som ligger kvar i bakhuvudet som ett vågskvalp. Som en liten nyfikenhet.

Men först. Lyssnar väldigt mycket på "Verkligheten" i P3. Att jag lyssnar mycket beror på att jag pod:ar gamla avsnitt (säger man förresten så?). Därför kan det bli flera avsnitt på en dag. Så många verkligheter som får tränga sig på och bli en del av min. Förgylla, förfasa, förvrida eller förbanna. Det kan bli många för- i verkligheten. Förverkliga? Ibland har de reportage där de ringer upp folk som satt ut annonser på Blocket. Kanske en röd bil. En bortflugen papegoja. Eller tatueringsutrustning. Har jag för mig. Varför ska man sälja? Och varför vill någon köpa? Tidigare gjorde de samma typ av reportage, men ringde då upp alla i en trappuppgång och frågade vad de gjorde nu. Jag tror att jag gillade det bättre.

Nåväl. Tillbaka till annonsen. Den på anslagstavlan. På Ica. När jag köpte kakor åt svärföräldrarna. Där stod att två medelålders damer söker sommarboende. Två medelålders damer. Jag vet inte varför, men kan inte riktigt släppa detta. Funderar så på vilka det kan vara? Alltså inte vilka de är personligen, utan vilken typ av personer. Dessa två damer. Som är medelålders. Är de vänner sedan barnsben? Vad gör de på dagarna? Vad jobbar de med? Har de kanske pensionerat sig? Vad läser de för böcker? Flyr de från man och småbarn för att få vara på lite egen semester? Är de ett par? Har de lägenhet eller villa? Eller är de hemlösa?

Min första inre blick visade mig två kvinnor i 65-årsåldern sittande på en glasveranda, tillbakalutade i var sin rottingfåtölj med fötterna bekvämt upplagda på ett litet bord. Läppjandes på vitt vin med isbitar i. Glada. Pratandes om allt som är roligt, viktigt, allvarligt och oerhört oseriöst. Sen tänkte jag att jag själv är ju tydligen medelålders. Plötsligt var de två damerna två kvinnor i 40-årsåldern sittandes på trappan upp till redan nämnda glasveranda. Ivrigt diskuterandes. Skrattandes. Drickandes vinbål. Njutandes av solen. Sedan slog det mig att jag inte har koll på vad medelålders egentligen är. Och inte kan den riktiga definitionen på dam heller. Och sedan undrade jag över detta vin och detta skratt. Vad var det fråga om?

Ungefär där slutade mitt dagdrömmande. Jag tog min kasse och åkte hem. Svärföräldrarna kom över. Drack sitt kaffe. Och åkte. De två medelålders damerna stannade. Och vad spelar det egentligen för roll om de är 40 eller 65? 20 eller 80? De kanske är nykterister. Och kanske är de aldrig glada. Det kan ju vara så att de inte läser böcker. Vad har det egentligen för betydelse? Jag hoppas i alla fall att de hittar sitt sommarboende. Och att de får en väldigt fin sommar. Vilka de än är.

Och om du också kommer på att du faktiskt är lite osäker på vad "medelålder" egentligen är, så skriver nätupplagan av Svenska Akademiens Ordbok, SAOL, så här:

"Den del av en människas liv som bildar ett skede mellan ungdomen o. ålderdomen; numera företrädesvis tänkt ss. åldern mellan omkr. 35 à 40 o. 55 à 60 år; äv. (i sht i best. form) konkret, om den kategori av personer som har denna ålder"

Om det nu spelar någon roll, som sagt. Ordet "dam" i betydelsen kvinna har sju olika definitioner. Någon "verklighet" finns det inte i SAOL:s nätupplaga.

The sky was the limit

Ibland längtar jag som en tokig tillbaka till åren runt 20. När allt var så enkelt. Och så svårt. När allt var så svart eller vitt. När allting var möjligt. Jag längtar tillbaka till känslan att man faktiskt kunde göra vad som helst. Att det bara var att gå ut och ta för sig. Eller välja att låta bli.

Jag vet att det inte var så. Allting var inte svart eller vitt. Det var i sanning inte bara att gå ut och ta för sig. Och det kunde vara ett helvete att låta bli. Hela livet kunde vara ett helvete. Men känslan och minnet nu säger att det nog var fantastiskt. Mesta tiden. Trots allt.

Det var väl den nyvunna friheten som var så stor. Möjligheten att sleva i sig av vuxenlivet, eller det man trodde var vuxenlivet. Och vetskapen om att man visste bäst. Att man tillhörde generationen som blivit lite bättre än alla de som kommit före. Som visste lite mer. Som kunde dra lite vassare slutsatser och ta mycket klokare beslut. Som inte hade en gråskala som var så... så fruktansvärt grå, eller feg, eller vad den numera ska kallas. När man inte hade låst sig. Inte fastnat i tyckanden, amorteringar och ansvar.

Så var det ju inte. Och ändå. Precis så var det.