27 mars 2012

Blickar som talar och attityd

Stortjejen har ledigt från skolan idag eftersom lärarna har kompetensutveckling. Alltså ledig dag som skulle fyllas med något kul. Något annat än vanlig vardag. Därför total lycka när en av bästa kompisarna hellre ville vara hos oss än på fritids. Så nu har hon kompisen här.

Allt de gjort hittills är att ligga i var sin liten hög och prata. De finns väldigt mycket att prata om. Prata och prata. Mest ligger de i soffan i vardagsrummet som två miniatyrtonåringar, dvs det ser ut som om någon hällt ut dem över soffan. Irriterande för då kan inte jag ligga där i en hög och njuta av mitt kaffe och dumglo på TV:n. Får offra mig och sitta vid datorn istället. Lillasyster sover i vagnen.

När man föreslår något för stortjejen och kompis får man attityd. Egentligen inte otrevlig, men ändå tydligt talande. Lämna oss ifred, ungefär. När förslaget är så töntigt som att de kanske ska gå ut blir det mest suckande följt av "Vi pratar". "Kan ni inte prata ute?". Nya, djupa suckar. Var sitt höjt ögonbryn. Blickar som talar. Inte otrevliga, men talande.

Men de leker väldigt bra tillsammans när de väl kommer igång och leker. Det gör det hela väldigt enkelt. Man måste inte vara så aktiv i att få igång dem och man behöver inte gå in och medla. Något vi iofs undviker så mycket som möjligt även annars - eventuella konflikter är oftast bättre att de får klara ut själva. Däremot kan det behövas lite hjälp på traven ibland. Med vissa kompisar. I vissa konflikter. Men alltså inte här.

Den stora frågan är dock varför de alltid måste titta på varandra innan de kan svara på frågor. "Vill ni ha en macka?" Tittar på varandra, sedan "Nej". "Vill ni ha något annat?" Ny blick. "Nej". Ständigt denna blick där de läser av varandra och sedan svarar. Blickar som talar.

Nu blev soffan ledig.

09 mars 2012

Insanity är ett alternativ

Idag, eller den här eftermiddagen som övergår i kväll, håller jag på att bli tokig. Barnens lek har blivit intensivare och intensivare och intensivare. Ljudnivån ökat, vardagsrummet alltmer igengrott och den där stunden när någon slår sig och stora gråtkalaset börjar har närmat sig med stormsteg. Öronen blöder. Känns det som.

Innan Bolibompa körde vi "bad cop, bad cop", dvs vi utelämnade den goda och sa bara att det blir ingen TV förrän vardagsrummet var städat och om det inte blir TV så blir det inget mys. Idag nybakade muffins. Det tog skruv. Kl 18.00 var vardagsrummet skinande och nu sitter de två största klistrade. Den minsta däremot kryper runt och tröttgnäller. Liksom man själv gör. Inte kryper runt, men örontröttgnäller.

Nej, nu nattning av den gnälliga. Den lilla alltså.

05 mars 2012

Är det nu man ska hitta sig själv?

Har landat i några månaders föräldraledighet och det känns som att ha ett vitt papper framför sig. Helt tomt. Kritvitt. Det är bara att börja rita, men har ingen aning om var jag ska dra det första strecket. Eller med vilken färg. Har hört andra med enorma planer för sin ledighet. Magnifika. Jag menar utöver det självklara att umgås med barnen. Bonda. Jag menar den där biten med att förverkliga sig själv. Den inre resan (nej det var nog SJ förresten). Läste om en pappa som började måla på allvar. Sadlade om. Blev konstnär. Sånt gör ju att man får grym prestationsångest.

Grym sådan.

Själv sitter man där med det oskrivna bladet och funderar. Vad ska skrivas? Ritas? Eller ska man vika ett pappersplan. Kasta iväg. Se var det landar. Kraschar?

Kanske origami.

Spillde lite kaffe i hörnet. Alltid något.