06 november 2012

I Sverige idag

Vi har det jäkligt bra. Det kan man lätt konstatera. Vi har visserligen inte supermycket pengar, ingen flashig bil, barnen har ganska mycket ärvda kläder och får inte jättemånga leksaker. I vardagsrummet står en tjock-TV och bara ett av våra tre barn har varit utomlands. I Danmark. Över en helg. Men vi har lyxen att gnälla över räntor och amorteringar på huset som vi valt att köpa och bo i. Så vi har det jäkligt bra. Det är viktigt att påminna sig om det ibland.

Lyssnar på Jag bodde i ett garage i programmet Barnen i Sveriges Radio. Podversionen. Det handlar om en tolvårig pojke som kom till Sverige för sju och ett halv år sedan med sin mamma och som varit hemlös sedan dess. En tolvårig pojke. Som varit hemlös i sju och ett halv år. Här i Sverige. I programmet är det pojken själv som berättar om hur det är att vara just hemlös pojke. Det knyter sig i magen.

Läser man kommentarerna till programmet så ser man att en del verkar tycka att den lilla familjen har sig själv att skylla. Att de har erbjudits en lägenhet i en annan kommun, men valt att säga nej för att istället fortsätta bo i tillfälliga bostäder och leta mat i containrar. De har valt bort den lägenheten för att pojken ska få behålla den trygghet som kompisar, skola och träning ger i den kommun där de bor nu.

Oavsett vilka val de gjort så handlar programmet om pojkens berättelse om hur det är att vara en hemlös pojke. I Sverige. Och det både berör och skakar om.

Fy fasen för att det kan finnas familjer i Sverige idag som år efter år saknar en plats som de får kalla hemma. Att det finns barn som inte vågar berätta för sina kompisar att de inte har något hem. Att det finns familjer som lever tillfälligt hemma hos någon som kan sparka ut dem precis när som helst. Att det finns barn som väntar på att Ica ska stänga så att de tillsammans med sin mamma kan smyga fram och leta efter mat i affärens container.

Som sagt, fy sjutton vad bra man har det. Det är viktigt att påminna sig om det ibland.

09 oktober 2012

Ändå lite löpträning

Bloggade igår om det där med att förena löpning med småbarnsliv, jobb osv . Hur får man ihop det eviga livspusslet som man säger nu för tiden. Idag blev det svar på tal eftersom jag blev sen från jobbet. Fick springa. Nu sitter jag svettig på tåget och flåsar. Ingen lyckad lösning på problemet, men i alla fall ett ofrivilligt försök.

Jag får nog testa med förslaget jag fick igår istället: att käka ordentlig mellis vid tre och springa före middagen.

Vi får väl se hur det går.

08 oktober 2012

Löpning - Seriöst, hur gör man?

För ungefär en månad sedan köpte jag nya träningskläder och laddade ner betalversionen av Endomondo till mobilen. Ungefär så långt kom jag eftersom förkylning satte stopp för att fortsätta. Men nu. Nu är jag frisk och nu är det fasen stört omöjligt att komma igång och springa. Seriöst, hur gör man? Hur tar man sig ut?

På morgonen är det omöjligt. Det går bara inte att gå upp tidigare än jag redan gör, åtminstone inte för att springa. Det finns inte ens på förslagslistan. Efter jobbet - före middagen någon av de dagar jag inte lagar mat - vore ju bra, men är helt omöjligt för då är jag vrålhungrig. Jag skulle ramla ihop, skakande i en liten hög någonstans om jag ens försökte. Tro mig.

Efter middagen är jag för mätt, så då måste maten få smälta lite. När det börjar fungera igen är det dags att lägga barn. Och när de väl har somnat så är jag för trött. Så allvarligt talat - hur bär man sig åt för att kombinera löpning med småbarn, om man nu vill ut och springa under veckan?

11 september 2012

Hen och draken

Apropå tidningen DNs beslut att förbjuda ordet hen (se dagensmedia.se) så skrev jag så här i februari i inlägget "I en tid av hen". Känns lika aktuellt idag.

03 september 2012

Från botten till.. tja, lite bättre..

Det första blev total crash and burn. Totalt. Det andra höll på att gå samma väg, men då var jag fasen inte beredd att kasta in handduken. Lägga ner. Nej, det finns en gräns för hur mycket stryk man kan ta. Jag snackar surdegsbröd. Så klart.

Just nu står det två surdegsgrunder och jäser - eller vad man nu kallar det - i kylen. Bubblar och myser. Bor in sig. En på råg och en på vete. Det är den med råg som jag testat för andra gången medan den med vete är helt ny och oinvigd. Vi sneglar på varandra och försöker känna in hur vi ska gå vidare. Lite så där kantigt som nästan-vänner kan göra. Den med vete har jag alltså inte svurit över ännu.

Det hela började egentligen i början av sommaren när min moster bjöd oss på rågsurdegsbröd som hon bakat i sin minimalistiska ugn. En sån där liten en som knappt rymmer en rågbulle. Mmmm tänkte jag och hmmm tänkte jag. Detta måste testas insåg jag och satte en grund. Sedan blev det varken bakat eller matat och till slut åkte den ut till förmån för en fräsch start. Är nu alltså inne på den andra vändan. Rågsurdegsgrund.

Nu har jag snöat in fullständigt och sitter och läser bloggar, tittar på jäskorgar på nätet och funderar över bakformar. Har läst långa forumstrådar om vilken som är den bästa köksassistenten. Jag vet, låter helt sjukt. Hur blev det så?

Den andra katastrofen då, den som undanröjdes? Jag drog i ett par matskedar sirap och lite mer surdegsgrund. Och det gick. Degen skulle jäsa ca 2-3 timmar, men totalt stod den på jäsning säkert ett dygn eller mer. I början hände dock inte ett dugg    över    huvud    taget   på flera, flera timmar. Eller mer än ett halvt dygn. Men så sirapen osv och sedan jäsning utav bara sjutton, in i ugnen och nu färdigt.

Ok, det böev inte perfekt. Det medger jag gärna. Men jag är nöjd. Det blev skapligt bra och samtidigt kan det bara bli bättre. Hoppas jag.

Det där med surdeg alltså. Låt det bli en framgångssaga.

29 augusti 2012

Jag är nog ett monster

Man skulle ju kunna tro att det där med dagisinskolning skulle bli lättare för varje barn man går igenom det med. Fel, fel, fel! Så är det inte alls. Jag känner mig som lika mycket monster nu som med de två äldre, kanske ännu mer.

Igår var första lämningen och det gick ju sådär. Lilltjejen grät och vägrade vara nära den fröken som haft henne i famnen när jag gick. Den hemska som lurat bort hennes pappa.

Idag tog hon ett hårt tag i mina kläder så fort vi kom innanför dörren på dagis och vägrade sedan släppa på en lång stund. Hon fattade direkt vad som var på gång trots att vi gick in och lekte tillsammans. Så fort nämnda fröken kom i närheten så klamrade lilltjejen sig fast vid mig igen. Hårt, hårt, hårt.

När det sedan var dags att gå. Milda makter. Gråt så att hon nästan inte kunde andas. Utsträckta armar. Själv känns det som att alla tycker man har ett hjärta av sten. Ett stenhårt monsterhjärta. Total kyla. Men inombords gråter man och tankarna mal och mal - stanna, stanna, STANNA.

Snart dags att komma dit igen och vara med resten av dagen. Det ska bli skönt. Imorgon.. Ja, fy fan.

09 augusti 2012

Sånt som inte kan fixas med botox

När man är på begravning är det lätt att börja fundera över livet. Vad som är viktigt och vad man egentligen vill ha ut av det. I alla fall är det så för mig. Idag var jag på begravning av en riktig livsnjutare. En person som alltid tycktes få ut det mesta av nuet och alltid var nyfiken på det stora såväl som det lilla. I alla fall fick jag den känslan.

Jag önskar att jag hade en stor del av den nyfikenheten. Att undra lite oftare vad som finns bakom nästa krök, hur just den här saken fungerar och vad som är viktigt för just dig. Jag önskar att det var så, men så är det inte riktigt. Dessvärre känner jag mig ofta rätt drivlös, om man kan säga så. Onyfiken. Och dagarna rinner liksom bort ganska outforskade.

Så är det väl egentligen för alla, mer eller mindre. Men hur ändrar man på det? Hur ändrar man på drag hos en själv som man inte tycker om eller rent av föraktar och hur tillsätter man sådant som man vill ha mer av? Som nyfikenhet till exempel. Eller förmåga att påbörja. Liksom avsluta.

Såna saker kan jag fundera på så här efter en begravning. Men jag hittar inte några svar.

27 april 2012

Första natten borta

Ibland slås man av barnens kliv i livet. Lillasyster kan nu ställa sig upp med stöd och har därmed plötsligt fått de där långa armarna. De där som når saker man trodde inte kunde nås. Av små ettårshänder.

Sonen resonerar. Berättar, förklarar och har åsikter. Bestämda sådana. Framförallt resonerar han och det är inte alltid helt lätt att hänga med, även när man verkligen anstränger sig.

Stortjejen sover över hos en kompis. För allra första gången. Hos en kompis, alltså. Det känns hur stort som helst och jag är nog nästan lika pirrig som hon. Hur kommer det att gå?

Frugan sitter vid TV:n och jag sitter i köket på en barstol, mitt bland utspridda leksaker. Diskmaskinen ackompanjeras av jazz på Spotify och jag försöker komma in i Liza Marklunds "Du gamla, du fria". Det går så där. Chipsen, som slukades i rekordfart, fick sköljas ner med flädersaft istället för den där kalla ölen som frestar i kylen. Det fínns ju risk för att någon ringer och vill hem. Avbryter allt med att blogga.

Det är fredag. I detta nu.

18 april 2012

Vaccin till 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Själv bidrar jag genom att publicera den här bloggposten istället. Det är nämligen så att UNICEF har ett samarbete med Apotek Hjärtat som skänker vaccin till 95 barn för varje blogpost om detta.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

27 mars 2012

Blickar som talar och attityd

Stortjejen har ledigt från skolan idag eftersom lärarna har kompetensutveckling. Alltså ledig dag som skulle fyllas med något kul. Något annat än vanlig vardag. Därför total lycka när en av bästa kompisarna hellre ville vara hos oss än på fritids. Så nu har hon kompisen här.

Allt de gjort hittills är att ligga i var sin liten hög och prata. De finns väldigt mycket att prata om. Prata och prata. Mest ligger de i soffan i vardagsrummet som två miniatyrtonåringar, dvs det ser ut som om någon hällt ut dem över soffan. Irriterande för då kan inte jag ligga där i en hög och njuta av mitt kaffe och dumglo på TV:n. Får offra mig och sitta vid datorn istället. Lillasyster sover i vagnen.

När man föreslår något för stortjejen och kompis får man attityd. Egentligen inte otrevlig, men ändå tydligt talande. Lämna oss ifred, ungefär. När förslaget är så töntigt som att de kanske ska gå ut blir det mest suckande följt av "Vi pratar". "Kan ni inte prata ute?". Nya, djupa suckar. Var sitt höjt ögonbryn. Blickar som talar. Inte otrevliga, men talande.

Men de leker väldigt bra tillsammans när de väl kommer igång och leker. Det gör det hela väldigt enkelt. Man måste inte vara så aktiv i att få igång dem och man behöver inte gå in och medla. Något vi iofs undviker så mycket som möjligt även annars - eventuella konflikter är oftast bättre att de får klara ut själva. Däremot kan det behövas lite hjälp på traven ibland. Med vissa kompisar. I vissa konflikter. Men alltså inte här.

Den stora frågan är dock varför de alltid måste titta på varandra innan de kan svara på frågor. "Vill ni ha en macka?" Tittar på varandra, sedan "Nej". "Vill ni ha något annat?" Ny blick. "Nej". Ständigt denna blick där de läser av varandra och sedan svarar. Blickar som talar.

Nu blev soffan ledig.

09 mars 2012

Insanity är ett alternativ

Idag, eller den här eftermiddagen som övergår i kväll, håller jag på att bli tokig. Barnens lek har blivit intensivare och intensivare och intensivare. Ljudnivån ökat, vardagsrummet alltmer igengrott och den där stunden när någon slår sig och stora gråtkalaset börjar har närmat sig med stormsteg. Öronen blöder. Känns det som.

Innan Bolibompa körde vi "bad cop, bad cop", dvs vi utelämnade den goda och sa bara att det blir ingen TV förrän vardagsrummet var städat och om det inte blir TV så blir det inget mys. Idag nybakade muffins. Det tog skruv. Kl 18.00 var vardagsrummet skinande och nu sitter de två största klistrade. Den minsta däremot kryper runt och tröttgnäller. Liksom man själv gör. Inte kryper runt, men örontröttgnäller.

Nej, nu nattning av den gnälliga. Den lilla alltså.

05 mars 2012

Är det nu man ska hitta sig själv?

Har landat i några månaders föräldraledighet och det känns som att ha ett vitt papper framför sig. Helt tomt. Kritvitt. Det är bara att börja rita, men har ingen aning om var jag ska dra det första strecket. Eller med vilken färg. Har hört andra med enorma planer för sin ledighet. Magnifika. Jag menar utöver det självklara att umgås med barnen. Bonda. Jag menar den där biten med att förverkliga sig själv. Den inre resan (nej det var nog SJ förresten). Läste om en pappa som började måla på allvar. Sadlade om. Blev konstnär. Sånt gör ju att man får grym prestationsångest.

Grym sådan.

Själv sitter man där med det oskrivna bladet och funderar. Vad ska skrivas? Ritas? Eller ska man vika ett pappersplan. Kasta iväg. Se var det landar. Kraschar?

Kanske origami.

Spillde lite kaffe i hörnet. Alltid något.


29 februari 2012

Allt fler barn i slum och fattigdom när städer växer

Den traditionella bilden av fattigdom har tidigare ofta hämtats från en lantlig miljö. En ny rapport från UNICEF visar att det växande antal barn som lever i städernas slumområden hör till de allra mest utsatta och missgynnade. De är berövade de allra mest grundläggande rättigheterna när det gäller hälsa, utbildning och utveckling.

När städerna växer glöms barnen bort, och allt fler tvingas bo i fattiga slumområden utan sjukvård eller skola. Hundratals miljoner barn lever på detta sätt idag. Jag stödjer UNICEF genom att vara ”Bloggare för varenda unge”. Genom att publicera detta bidrar jag till att förändra utsikterna för dessa barn. Hjälp mig genom att gilla och sprida detta inlägg. Har du en egen blogg? Bli bloggare ”För varenda unge” här: http://unicef.se/sprid-budskapet/bli-bloggare-for-varenda-unge och lägg upp detta inlägg du också!


UNICEF arbetar för att förbättra livet för barn som får sina rättigheter kränkta varje dag. De arbetar tillsammans med myndigheterna för att bland annat stärka hälsovårdssystem, bygga ut skolväsendet, sociala skyddssystem och förhindra att barn hamnar på gatan eller i tvångsarbete.
Läs mer på UNICEFs hemsida: http://unicef.se/nyheter/allt-fler-barn-i-slum-och-fattigdom

21 februari 2012

I en tid av "hen"

Uppdaterar detta inlägg med denna länk till dagensmedia.se som följd av DNs hen-förbud. I övrigt inget ändrat.
...........................................

De senaste dagarna har jag haft ett litet ord som bråkat och bubblat i bakhuvudet. Töjt sig och varit både kantigt och mjukt. Försökt hitta sin plats och nu börjat hamna rätt. Kanske inte naturligt i ordförrådet men i sin betydelse. För mig.

Ordet är "hen".

Hen.

Det är ju inte precis ett ord som varit lätt att missa eftersom det talas flitigt om det på twitter och i TV, radio och tidningar. Diskuteras vid fikabord och funderas på i tunnelbanevagnar. Av både tjejer och killar. Han och hon. Kvinnor och män. Hen.

För mig har ordet fått en naturlig betydelse som ersättning för han och hon när det handlar om könsneutrala saker. Istället för att säga "han" eller "hon" när det inte behövs och istället för att skriva "hon/han" så funkar det utmärkt med "hen". Varför könsbestämma något som inte måste könsbestämmas? Varför könsbestämma någon när någon bara fungerar som exempel för en hel grupp? Framförallt när det lägger en bild i huvudet på den som tar emot budskapet. Som exempel:
"I en sån situation gör polisen först XXX innan hon YYY" jämfört med "I en sån situation gör polisen först XXX innan han YYY". I alla fall jag får två olika bilder. Sedan spelar det ingen roll vad man byter ut polisen mot, exempelvis läraren, prästen, läkaren osv. I de lägena är ordet hen fantastiskt.

Men när man användar ordet hen i tron att det inte ska bli någon skillnad mellan flickor och pojkar så tror jag att man är fel ute. Man försöker göra det för lätt för sig medan det kan bli så fel. Med risk för att jag kan minnas fel så hörde jag häromdagen en debatt mellan en pappa och en forskare (tror jag att det var) i Studio Ett i P1. Pappan använde ordet hen om barnen för att det inte skulle bli någon skillnad i vad de upplevde att de kunde och fick göra. Han gav som exempel att pojken då kunde springa runt i prinsessklänning och vifta med svärd. Om jag minns rätt vill säga.

Vi har inte kallat våra barn för hen. Stortjejen är väl medveten om att hon är tjej och hennes lillebror att han är kille. Varför måste begränsningarna sitta i det? Om man ser till exemplet som framhölls av pappan ovan så kan jag berätta att här springer sonen gärna runt i klänning viftandes sin storasysters svärd. När han är polis eller snickare har han alltid röda lackskor på sig. Varför vet vi inte men vi ifrågasätter inte heller. Det är viktigt för honom och då är det viktigt för oss. Om vi kallade dem för hen så skulle snart treåriga sonen inte vara mindre medveten om att han har snopp och storasyster snippa precis som storasyster också var medveten om det när hon var i hans ålder. Det märker barnen oavsett om man kallar dem han, hon eller hen.

Snarare handlar det väl om vilken bild vi som föräldrar, som vuxna visar av oss själva. Hur jämställd är man som förälder? Hur delar man på hushållssysslorna? Arbetet? Hur umgås man med just barnen? Hur pratar du om män? Om kvinnor? Osv, osv. Är du inte jämställd så spelar det ändå ingen roll hur mycket du tjatar om hen. Barn ser, hör och lär.

Enligt min bedömning är det bättre att få vara trygg med den person man är och i det ingår att vara kvinna eller man, pojke eller flicka. Men det gäller också att få vara trygg i att vi har samma förutsättningar oavsett vårt kön. Oavsett sexuell läggning. Och ja jag vet att vi inte är där ännu, men vi hamnar inte där genom att gömma våra kön i hen. Men ett sätt att komma lite längre kanske ändå är att använda hen just i de lägen då det verkligen är befogat att vara könsneutral.

Nu får det nöta lite till. Hen.

15 februari 2012

Jag var tjugo. Det var snö. Och där gick hon med mig.

För precis tjugo år sedan var det väldigt mycket snö. Väldigt mycket. Det är i alla fall min minnesbild av hur det var när vi vandrade genom natten tillsammans. Vi hade suttit på bykrogen tillsammans med kompisar och druckit vin. Zeller Schwarze Katz. Blivit lite lulliga. Flirtat. Och sedan gick vi där genom natten. Med pirr i magen. Kände oss för.

Idag är det betydligt mindre snö, men ändå snö. Tjugo år senare. Halva livet senare. Liksom tre barn. Himmel. Vardag. Och allt däremellan. Ganska häftig känsla.

13 februari 2012

Är den vice den vise..?

Känner att jag måste tycka lite så här på söndagskvällen. Få ur mig lite funderingar. Som gnager.

Jan Björklund är ett namn som dyker upp titt som tätt. Oftast i skolsammanhang, men även annars. Han utbildningsministern ni vet. Och vice statsministern. Som var yrkesofficier.

När man pratar med "lärarfolk" om hans skolpolitik så brukar inte kommentarerna vara sådär översig positiva. Inte alls faktiskt. När jag tänker efter så har jag nog inte hört någon jag träffat på säga något positivt om den agenda som Björklund bedriver. Möjligen att en del sagt att det inte behöver vara dåligt med förändring, att det är bra att inte stå still, men däremot inget i stil med att det är bra att ändra allt. Lite hipp som happ. Ofta. Det har istället kallats ogenomtänkt och verklighetsfrämmande. Av de jag pratat med. Men det beror så klart på vilka som får tycka till. Antar jag.

Läste i alla fall ett intressant inlägg nyss på bloggen Vänstra stranden där Marie Demker skriver om just Jan Björklunds skolpolitik under rubriken "Med Björklunds skola raserar vi Sveriges framtida kunskapsutveckling". Rubriken säger ganska mycket om inläggets innehåll.

Strax efteråt läser jag en artikel på Aftonbladet debatt med rubriken "Björklund öppen för kärnvapen i Sverige". Bakom artikeln står Alliansfritt Sverige. Kortfattat kan man säga att de tar upp Björklunds och FPs funderingar på att Gotland ska bestyckas och att varje vapenför man och kvinna på Gotland ska militärtränas. Låter lite som en våt dröm för en före detta yrkesofficier.

Nu ska jag poängtera att jag inte är tillräckligt insatt för att veta om allt i just de här texterna stämmer. Men efter att ha läst dem med tidigare artiklar i bakhuvudet börjar jag i alla fall - återigen - att fundera över vad Björklund egentligen gör på sin position. Vad har han där att göra? Om vi vill ligga i framkant när det gäller utbildning så ska vi väl sätta rätt person på en så viktig post som utbildningsministerposten. Någon med ordentlig verklighetsförankring och en genomtänkt plan. Någon vars mål är långsiktiga istället för någon vars mål är att skapa rubriker. För ofta känns det just så - som ett behov av att hamna i rampljuset. Gång på gång på gång. Samma sak gäller väl den som ska inneha posten som vice statsminister?!

Jag har som sagt inte pratat med någon pedagog som tycker att hans skolpolitik är särskilt vettig. Men med tre barn som alla förr eller senare ska ta sig igenom skolsystemet så hoppas jag innerligt att det är de jag pratat med som har fel och inte han. Att de och jag har missförstått allting. Alternativt att det blir en förändring. Denna gång lite mer långsiktig. Och i rätt riktning.

11 februari 2012

Sjukdag/soffdag - potejto/potato

Konstigt nog kände jag mig rätt pigg när väckarklockan - a.k.a. en bebis - ville upp vid 05.19 imorse. Det var faktiskt inte döden att gå upp, parkera bebisen bland leksakerna på vardagsrumsmattan och slötitta på TV tills de andra barnen vaknade. Sedan frukost till alla efter behov och önskemål, dvs gröt till en del, yoghurt till en och fil till mig själv. Det kändes nästan som att förkylningen som varit anstormande istället passerat förbi och bara lämnat lite efterdyningar.

Men så fel jag hade.

När frugan kom upp kröp jag ner i sängen igen och somnade om. Väldigt skönt. Mindre skönt att vakna med sprängande huvudvärk, bly i hela kroppen, tankar i slow motion och en enda längtan - att få sova igen. Vinden hade tydligen vänt och den där förkylningsstormen hade bestämt sig för att komma tillbaka. Ville slå knock out.

Treo och mackor. Vila.

Nu åter parkerad i soffan, denna gång med dator och snart TV-spel. Resten av familjen på lunch hemma hos svärföräldrarna och den värsta stormen har bedarrat. Ta i trä. En mösig lördag i soffan känns inte helt rätt, men definitivt inte helt fel.

18 januari 2012

En del nöjer sig med en Oscar eller Guldbagge...

Här har man legat av sig lite i bloggandet, men tagit tag (nåja) i det igen på nya året. Och vad får man? En utmärkelse: Liebster blog! Känns väldigt, väldigt gôtt och hedrande måste jag säga. Tack Bina!

Vad ska man då göra för att få utmärkelsen? Jo, man ska hålla sig med en liten exklusiv skara följare/prenumeranter. Ingen sån där masshysteri utan gräddan av alla internetanvändare, aka creme de la creme. Gränsen går vid 200.

Vad ska man göra sen? Tacka så klart (se ovan) och sedan lista fem andra minst lika exklusiva bloggar och meddela detta i en kommentar hos dem. Jag listar bloggarna nedan utan inbördes rangordning osv.. (Nu har jag ingen aning om ifall de här bloggarna verkligen har färre än 200 följare - de borde inte ha det! - men det framgår inte av deras bloggar att de har fler.) Och sedan fortsätter allt som ett kedjebrev från 1902.


Fler schyssta bloggar finns i högerspalten.

Uppdatering: Och när jag sedan surfar runt och kommenterar inser jag att de flesta nog HAR fler än 200 prenumeranter...

16 januari 2012

Sleeping beauty

Vi var mer principfasta med första barnet. Det är väl kontentan av kvällens diskussion efter det att försöket att få lillasyster att somna i egen säng utan amning så att säga kraschlandat. Med amning och somna i famnen som följd.

Med första barnet körde vi femminutersmetoden, led varje minut av skrikandet, men efter ett par kvällar somnade hon. Av sig själv. Med tvåan funkade inte femminutersmetoden. Vi orkade inte riktigt, men han behövde inte somna ammandes i alla fall. Det blev oftast sittande i knät i TV-soffan, men vänd bort från just TV:n.
Nu med trean är vi inte så motiverade. Femminutersmetoden har aldrig varit aktuell. Istället tänkte vi prova tass-metoden. Eller tänker. Man ska kanske inte ge upp efter en kväll, men motivationen finns inte riktigt där. Inget "Vi ska minsann fixa detta!". Lite mer en trött resignation redan innan vi börjat. Kanske mest från min sida. Eller inte kanske. Så är det. Man orkar inte riktigt.

Nu sover i alla fall alla tre gott i varsin säng. Bara det är egentligen ett framsteg eftersom lillasyster nu ligger i egen säng istället för mellan oss. I alla fall så här i början av kvällen/natten. I just detta nu. Och det är väl kanske just så man ska se det. Babysteg åt rätt håll. En kväll i taget. Osv.

Vi stannar där. Ikväll.

11 januari 2012

Är det redan nu?

Det var ett tag sedan, det måste medges, men det är så det kan bli ibland...

Har nyss hämtat stortjejen i skolan, jag och sonen som nu sover ute i vagnen. Promenad hem i solsken och prat om dagen som varit. Om engelska, kompisar och lekar. Vad vi ska göra när vi kommer hem och om lillbrorsan, som sover i vagnen. Nu panikspelar stortjejen tv-spel, Shrek, eftersom det måste lämnas tillbaka till bibblan imorgon. Frugan och lillasyster är iväg en vecka på distanskurs och jag.. tja nu sitter jag här.

Strax före jul fastnade jag i twitter och har skrivit av mig där. Inte för att det blir särskilt mycket meningsfullt eller rättare sagt det blir inget meningsfullt, men en mening nu och då dämpar ändå behovet av annat skrivande på både gott och ont. Det som blivit mest lidande är just bloggen. Dessutom blev jag barn på nytt ungefär samtidigt. Det Playstation 3 som jag fick i 40-årspresent för att motverka min (eller frugans?) åldersnoja har den effekten. Starka fångstarmar kan man säga, så det har blivit en hel del timmar där. Hmm.. Barnsligt trollbunden slåss jag i alla fall mot tempelriddare och annat löst folk och märker knappt hur klockan tick-tick-tick-tick-tickar på snabbare och snabbare. Och ibland måste jag fråga mig själv - är jag verkligen 40 - och svaret blir ett ganska tveksamt "Njaaaeeeee". Som om nu siffran skulle ha någon betydelse, som vi 40-åringar sammanbitet väser fram med ett ansträngt leende på läpparna.

Nu dags att väcka sonen, måla gipsfigurer, fika, läsa om valar och delfiner samt åka iväg och tömma postlådan hos svärföräldrarna innan middag ska lagas och barn ska duschas och läggas. Pappaliv i olika vinklar.

Gott så.