26 februari 2011

Bloggtorka

Inspiration var är du? Hallååååååå!!!

23 februari 2011

Jämställdhet till vardags - knyta samman säcken

Har gått och värkt på det här ett tag utan att komma så mycket längre. Egentligen ingenstans alls. Men om säcken ska knytas samman så ska den knytas samman. Det gäller det där med jämställdhet i vardagen. Det blir nog ett långt och gungigt inlägg. Vi får se om det bär eller brister.

När min farfar var i 80-årsåldern bakade han för första gången och det gick en djungeltelegraf mellan alla i släkten; Farfar har bakat! Har ni hört? Han har bakat! Nää... FARFAR?! BAKAT?! Är det sant det som sägs att farfar har bakat?. Det var sant. Han hade bakat för första gången. Vilken redig karl! Det betyder inte att han gått genom livet som totalt ojämställd, men sannolikt ganska. Farmor var hemmafru och köket var mest hennes regioner. De var väl barn av sin tid.

Väldigt mycket har hänt sedan deras generation, men jag kan konstatera att vi inte nått ända fram.
Det är fortfarande inte helt jämställt och det är väl just det där att vi alla är barn av vår tid. Våra föräldrar var mycket mer jämställda än sina och vi är i vår tur mycket mer jämställda än våra. Och alla har vi bagage.

Men vad är det egentligen vi eftersträvar? Total rättvisa? Nej, jag tror inte det. Vi kan aldrig få det rättvist, hur mycket vi än vill. Vi kan ju börja med att det är genetiskt omöjligt, i alla fall än så länge. Ja, här tänker jag dra upp det där med att föda barn. Än så länge är det ju faktiskt något som kvinnor är ensamma om att kunna, men det kan ju vara en tidsfråga.

Nu var det sagt och vi kan gå vidare.

Det viktigaste vi kan eftersträva är väl istället att alla ska få göra allt (utom kanske då det där med barnafödande), dvs alla ska ha samma möjligheter och rättigheter. Men om det gör allt rättvist är jag osäker på. Vi är ju trots allt individer.

Det finns ju sånt som man bara inte passar för, inte vill göra eller som den andra mycket hellre gör. I vårt förhållande finns flera såna saker. Jag tänkte nämna tre. Ta det där med bilen som exempel. Min fru bokar aldrig tid för service, fixar aldrig så att den kommer till verkstaden och på senare tid har hon gett upp det där med tankning också. De två första kan jag inte påstå att jag tycker är jätteroligt, men det är ändå ok och därför gör jag det. Det tredje är ju pisstråkigt och där har hon lovat att bli bättre. I alla fall när bebisen kommit ut. Tankning är ju faktiskt en del av bilkörningen.

Renovering har jag väldigt svårt att komma igång med. Min fru med. Men när vi väl startat tycker jag oftast att det är rätt kul. Det gör oftast inte hon. Därför blir det mest jag som gör det.

Sy kan vi båda två. Jag påstår inte alls att vi är i samma klass, men jag fixar ändå att lappa byxor och sy gardiner. Säkert en hel del annat med. Men jag tycker inte att det är så kul längre. Det gör verkligen hon. Därför vore det ju idiotiskt om det var jag som sydde och inte hon bara för att det på något sätt skulle vara politiskt korrekt med omvända könsmönster. Typ.

Vart vill jag nu komma med det här? Tja, mest poängtera att vi inte får glömma bort att vi är enskilda individer som har ett bagage som vi aldrig helt kan släppa. Det kallas väl barndom och kulturellt arv. Att vi är individer betyder ju också att vi har olika intressen. Inte att gömma oss bakom, men att bejaka på bådas villkor. Sedan inte sagt att det inte ska vara lika. Men det ska vara ett lika som båda trivs med. Kan leva med. Men också kan omforma när vi utvecklas. För det hör ju också individen till. Att utvecklas och ändras. Ja, det ska faktiskt inte bara vara lika utan det ska vara rättvist (där kom det ändå), men ett rättvist som vi båda tycker är rättvist. Och kanske inte ett rättvist som du som betraktare tycker är rättvist. Om du förstår vad jag menar. Min rättvisa är ju inte nödvändigtvis den samma som din. Eller?!

Sist tänkte jag kasta in en brandfackla. Jag tänker 40-50-tal. Kanske på min bakande farfar som inte börjat baka och min farmor som var hemmafru. Jag tror att det var mycket bättre då! Känn på den en stund! Låt mig sedan förklara hur jag tänker. Jag tror att det var mycket bättre då när en normalfamilj kunde leva på en lön och att en förälder kunde vara hemma med barnen och sköta hushållet utan att fylla i blanketter och räkna dagar hos försäkringskassan. MEN och detta är ett viktigt MEN; jag tror INTE på den könsuppdelning som var då.

Tänk om vi istället kunde dela på en heltid. Jobba 50% var. Eller 30-70, 70-30, 90-10, 5-95 eller hur som vi behagar. Mannen hemma på heltid och kvinnan drar in all kosing, eller tvärtom. Det tror jag skulle vara mycket bättre. Vad är det som är så jämställt med att båda måste jobba häcken av sig för att ha råd med att leva, men kanske inte riktigt hinna med att just göra det. Leva.

Min pappa säger ibland att det är många vinklar på ett järnspett. Jag tror att jag slutar med det.

Vill du läsa mer om jämställdhet till vardags kan du göra det här, här, här, här och här.

Man borde ge sig själv en spark där bak

Har haft en grymt skön dag utomhus i strålande sol. Kanon! Kunde inte haft en bättre arbetsdag. Funderar därför allvarligt på att ta ett snack mellan fyra ögon med den där morgontjuriga pappa K som hittar hit ibland. Om det inte var så svårt att komma åt skulle jag ge mig själv en spark där bak. Kanske når bättre om jag ställer mig på en stol..

Ut i kylan, tjo-faderittan..

Vaknar upp till ännu en morgon med -10 och värmepumpen står och tuffar och går i källaren och elräkningen stiger stadigt; katching-katching-katching. Dessvärre är det inte hos oss det klirrar i kassan, vi får istället betala med glad min. Men det kunde varit värre, man kunde haft direktverkande el.

Dessutom får jag vara ute hela dagen idag och njuta av kylan istället för att vara inne och tvingas lyssna till pumpens katching-katching-katching. Då ska jag tänka på att det ju inte gör så mycket att jag har det lite jäkligt kallt därute, för i huset blir det trots allt inte så varmt, hur mycket pumpen än arbetar inom våra budgetramar. Så det hade ju kunnat vara värre - man hade kunnat sitta inne i huset och betalat för att vara småfrusen. Nu behöver jag ju bara betala.

Det blir dessutom kall lunch idag eftersom det passar så bra när man sitter ute i skogen och äter med rimfrost i håret. Det är ju ingen sport om man blir lite varm emellanåt.

Dessutom har jag (som kanske märks) ett alldeles strålande morgonhumör idag... Ser som alltid livet från den ljusa sidan. Försöker vara positiv. Ser glaset som halvfullt (synd bara att man är så törstig.)

20 februari 2011

I en värld full av idioter

Strålande solsken. Gnistrande snö. Fina isar. Varför åker då folk i massor till det närliggande köpcentrat? Som myror till en sockerbit. Vallfärdar! Fattar de inte att de skulle varit ute och njutit av det vackra vädret istället så att jag kunde få handla i fred?! Istället fick man gå där och trängas. Jag bara undrar!

19 februari 2011

Som ett kliande skavsår

Ibland är man bara irriterad helt utan anledning. Då blir det lätt fel. Sen blir det liksom inte rätt igen något mer den kvällen för båda är för trötta. Ändå har man försökt att inte vara just så, utan vara i närheten av glad. Och man trodde nästan att man lyckats eller trodde att man nästan lyckats, om det nu är någon skillnad. När den andre ändå frågar Är du på dåligt humör? Säger man då Ja. Så kan det räcka. För att vara kört.

Tur att sånt aldrig händer här hos oss.

18 februari 2011

Jämställdhet till vardags - tvätta, laga och diska

Dags att erkänna sina synder igen. Nagelfara sig själv. Vara helt objektiv. Jo, tjosan. Men man kan ju försöka i alla fall.

Tvätten - Vi tvättar båda två. Min fru något mer. I alla fall de perioder när hon är hemma mer än mig. Jag är inte säker på att det omvända gäller, men kanske ändå. Vi är i alla fall väldigt dåliga på att komma ihåg det där med att hänga tvätten. Det gäller båda.

Laga mat - Tidigare har jag "alltid" lagat mest mat. Det har blivit så. Men på senare tid lagar vi ungefär lika mycket och det är jätteskönt. När vi får gäster är det däremot nästan alltid jag som lagar. Frugan går in så mycket i pratandet att hon ofta tycks glömma bort det där med maten. Att den ska fixas. Det irriterar mig ibland. Handlar gör vi ungefär lika mycket och vi försöker veckohandla.

Diska - Finns det något tråkigare? Vi undrar nog båda hur mycket tid det egentligen går att lägga på köket. Plocka i och ur diskmaskinen. Torka bänkar. Handdiska stekpannor. Tömma sopor. Skölja mjölkförpackningar. När vi inte hade diskmaskin byggde vi för ofta berg. Det gör vi inte nu. Hon har kritiserat att jag ofta lämnar det sista. De tomma, odiskade mjölkpaketen. Den oavtorkade köksbänken. Jag har bättrat mig.

Sammanfattningsvis faktiskt ganska jämställda kategorier. Men vi är nog periodare här. Kanske mest jag.

Så mycket mer upphetsande än så blev det inte denna gång.

16 februari 2011

Jämställdhet till vardags - busungarna

Har precis suttit och svurit över Försäkringskassan. Det är det mest jag som gör eftersom det nästan uteslutande är jag som begär våra pengar därifrån. Men sedan då? Det övriga med barnen?

Föräldraledigheten - Min fru har varit hemma på heltid med båda barnen tills de slutat amma vid dryga halvåret. Därefter har vi delat på föräldraledigheten ganska lika - båda har varit hemma på deltid. Och det trivs vi med. Frugan vill inte jobba 100 % och jag har en starkt känsla av att jag skulle isolera mig för mycket om jag var hemma på heltid. När de börjat på dagis har vi låtit dem gå korta veckor och dagar och delat på tiden då med.

Dagis och kompisar - Frugan har bättre koll på vad som händer på dagis, vilka dagar man gör vad, vilka barn som heter vad och vilka som är syskon. Hon har också bättre koll på vad de andra föräldrarna heter och jobbar med. Själv är jag lite för disträ. Ibland har jag fått höra från frugan det klassiska att du skulle glömma huvudet om det inte satt fast. Hon är också bättre på att ta initiativ till kompismöten på fritiden.

Nattning - Vi hjälps åt eller turas om att natta. Det känns självklart. Vi försöker ta varannan kväll, men ibland orkar man bara inte och då tar den andra en kväll till. Vid själva somnandet ska dock mamma ligga bredvid sonen. Hon har inte mycket val längre. Om jag försöker agera ersättare blir det gärna en rak höger och ett argt pekfinger riktat mot dörren. Ett tydligt exempel på Oidipuskomplex i unga år?!

Nattvak - Jag sover tungt på natten. Tungt. Det betyder att jag inte vaknar så lätt när barnen gråter, ropar, drömmer. Det gör frugan. Ibland väcker hon mig, ibland inte. När hon åker på distanskurs och är borta en vecka så sover jag lättare, eller så är det bara så att barnen skriker längre. Vi har inte haft kolikbarn, men de bebis-vandrar-nätter som ändå varit har vi delat på ganska mycket. Men frugan har ändå vakat mer, mycket pga att de lättare somnat om i hennes famn. Då blir det lätt en ond cirkel.

VAB - Vid sjukdom stannar vi nog hemma ungefär lika mycket. Ungefär varannan gång, beroende på vem det funkar bäst för just den dagen.

Kläder - Vi köper kläder båda två, men frugan gör det nog i större utsträckning. I alla fall är hon bättre på att hålla koll på när det behövs nya. Men inte jämt. Jag skyller även detta på tankspriddheten..

Det är svårt det där med jämställdhet. Att vara ärlig mot sig själv. Och det varierar ju så mycket från dag till dag. Hur man är och vad man gör. Läsa gärna mer i tidigare inlägg om jämställdhet och pengar och städning.

Något sånt där som man måste ta sig igenom..

Morgon. Igen!

Det känns långt in i magen

Oj. Jag var inte riktigt förberedd på något så omskakande sent på kvällen, men vilket fantastiskt starkt reportage. Fantastiska bilder. Egentligen skulle jag bara kolla om det kommit in några nya fina bilder på bloggen Som en fotograf. Och det hade det. Ojojoj.

Det handlar om treåriga Ellen, om Ellens familj och om Ellens ögon som har tumörer. Och om när Ellen var tvungen att operera bort ena ögat. Ett otroligt starkt reportage om vad som kan hända ett vanligt litet barn.

Att familjen låter fotografen vara med under de här dygnen visar på ett enormt förtroende för honom. Och bilderna som blev resultatet visar att förtroendet förvaltades fantastiskt fint.

Jag drar efter andan och ska gå in och titta till mina barn. Som sover. Tänker på att allt kan vända så fort. Så oväntat.

15 februari 2011

Jämställdhet till vardags - skurhinken

Det där med städning är ju ett kapitel för sig. Sammanfattningsvis ganska jämställt, men med olika smärttröskel. Det är oftast min fru som tar initiativ till städandet. Hon står inte ut när huset liksom svämmar över. Får svårare att fokusera på annat. Själv väljer jag gärna att hålla andan och blunda. Har väldigt lätt att tänka "imorgon" eller "en annan dag". Men om hon städar får jag väldigt dåligt samvete om jag inte gör det.

När vi städar så städar vi dessutom väldigt olika. Hon är ganska systematisk och då ser man snabbt resultat. Det är inte jag. Istället plockar och dammar jag lite här och var. Till synes planlöst. Då ser man inte resultat lika snabbt. Kan liksom inte bocka av någon lista med rum. Ett i taget.

Jag tror att just det handlar väldigt mycket om läggning, dvs det där med hur man städar. Men erkänner lite motvilligt att det där med initiativet till städning sannolikt är en genusgrej. I alla fall till stor del. Det kan ju vara ren lathet också.

14 februari 2011

Jämställdhet till vardags - pengaburken

Så kommer då utlovat inlägg om det där med jämställdhet och ekonomi i vardagen. Vi har en ganska jämställd utgångspunkt jag och frugan när det gäller ekonomin; båda är ganska ointresserade av pengar. Det är ett nödvändigt ont som det oftast finns för lite av. Det är så att säga utgångspunkten.

Sedan är min fru nog lite mer ointresserad än mig, vilket gör att jag sköter ekonomin. Ser till att räkningar blir betalda, lån amorterade osv. Det är ju inte så betungande egentligen. Mest tråkigt. Uppdelningen har inget att göra med kvinnligt-manligt, utan med hur vi är som personer.

Vi har var sitt lönekonto och från det har vi en stående överföring till ett räkningskonto och ett sparkonto. Den som tjänar mest för över mest pengar till räkningskontot. Periodvis har min fru tjänat mest och periodvis jag. Eller oftast jag, vilket jag tror i huvudsak beror på fyra saker:
  1. Jag tycker att lönen är ganska oviktig utom när jag ska löneförhandla, för då försöker jag verkligen gå in för det. Min fru är rätt ointresserad av pengar även då, mer tacksam för att hon får betalt.
  2. Hon har arbetat mer deltid än mig.
  3. Min fru tillhör en kvinnodominerad yrkeskategori, det gör inte jag.
  4. Jag är man. Det är inte hon.
Jag tror att punkterna 3 och 4 är största anledningen.

Tillbaka till våra konton. Från räkningskontot betalas alla återkommande räkningar och även amorteringar och räntor på lånen. Övriga räkningar delar vi upp så att vi i slutändan har ungefär lika mycket kvar på lönekontona. Men de pengarna går till att handla mat, blöjor, kläder, bensin osv, osv, osv. Om kontot hos den ena sinar fortare än hos den andra så för vi bara över lite pengar mellan lönekontona. Större inköp bestämmer vi tillsammans. Gränsen för större är flytande.

Jag undrar ibland hur det var med de besluten hos min morfar och mormor. När min morfar dog stod mormor plötsligt ensam med att sköta ekonomin. Då var hon 80 år och fick för första gången i sitt liv ha ansvar för sina egna pengar. Fick. Med tanke på hur hon var som person blev jag först förvånad över att det var så, men samtidigt inte med tanke på vilken generation hon tillhörde. Som de tillhörde.

Om de tjafsade om pengar vet jag inte. Vi gör det nästan aldrig. Det kan hända när vi upptäcker att månadens pengar nästan är slut. Men oftast tjafsar vi inte då heller.

Nu pluggar min fru och då är det klart att det blivit kärvare. Men då är det så självklart att det är tajt så då tjafsar vi inte. Lika självklart som att alla pengar egentligen är våra gemensamma, även om vi har var sitt lönekonto. Vi har ju valt att leva ihop, gifta oss, ha barn tillsammans och vara en familj. Då känns det där med pengar rätt självklart och rätt ointressant. Tja, ungefär så har vi det.

Vill du läsa mer så kolla in bland andra Onekligen, Allt finns alltid, Jag i Underlandet och Livet & Helsingfors.

Nästa gång städning.

13 februari 2011

.. är jämställdhet endast en kvinnofråga..?

"Många bloggar jag läser skrivs av personer som är intresserade av jämställdhet och liknande. Men jag saknar ibland en reflektion av det egna livet. Så klart ingen ska behöva lämna ut sig, sitt förhållande eller sin man. Men det vore fint att höra mer om ämnet. För visst är det svårt ibland?"

Det citatet från bloggen När du inte orkar ringa en vän läste jag för ett tag sedan på en annan blogg, nämligen Onekligen. Sedan kunde jag inte släppa det riktigt. Att jag fastnade berodde nog delvis på den där meningen "Så klart ingen ska behöva lämna ut sig, sitt förhållande eller sin man.". Är det bara kvinnor som kan blogga om frågan, eller är det så att jämställdhet endast är en kvinnofråga funderade jag lite syrligt. Nej, jag förstår att det sannolikt inte var en medveten formulering på det viset, men det bidrog ändå till att det hela snurrade kvar där bak i huvudet på mig. Jag började fundera mer på det där med vår egna jämställdhet i vardagen och tänkte att varför inte skriva lite jag med. Och bara för att klargöra, jag tycker definitivt inte att jämställdhet bara är en kvinnofråga. Det är en gemensam fråga. En mycket viktig sådan.

Jag tänker sno uppdelningen av ämnen rakt av från Onekligen. Det var en bra uppdelning och varför ändra på ett vinnande koncept. Sen får vi se hur många inlägg det verkligen blir. En sak vet jag i alla fall och det är att om frugan skrev istället för mig så skulle inläggen sannolikt se annorlunda ut. Inte för att någon av oss fabulerar medvetet, men att se sin egen roll i jämställdhetsfrågan är svårt. Hur man än vrider och vänder på det så är man inte helt objektiv. Det säger sig självt. Min verklighet ser lite annorlunda ut än hennes, men betyder det att någon av oss har fel? Nej, det tror jag inte.

Det där med jämställdhet är i alla fall väldigt spännande och jag ska göra mitt bästa med att vara ärlig mot mig själv. Första inlägget blir då, få se nu.. om pengar.

12 februari 2011

Om man inte platsar - exakt hur kass är man då?

Funderar precis som varje år förut: Hur jäkla urkassa är de låtar som INTE togs ut till Melodifestivalen?

09 februari 2011

Hur viktigt är det där med att ha ett namn? Egentligen?

Många saker blir ju lite lättare med barn nummer tre, inbillar man sig. Exempelvis vet man ju redan i vilken hylla på ICA som blöjorna ligger och ungefär hur mycket bajslukt man står ut med i badrummet. Dessutom vet man redan att det blir små nervsammanbrott varje gång man begär föräldrapenning.

Något som inte blir lättare - i alla fall inte för oss - är det där med namn. Vi har gått igenom fem triljoner namn vid det här laget och hittat närmare bestämt noll som både min fru och jag kan tänka oss. Ok då, vi har faktiskt några tänkbara tjejnamn, men blir det en kille till så får han nog finna sig i att heta "bebisen".

Säg tack och adjö till karriären lilla vän.

Inte precis fitnessguru ännu

Herre jösses (akta så du inte får damm i ögonen när jag tar fram såna gamla uttryck)! Jag visste att det skulle ta tid, men nu börjar jag inse att jag är ett totalt hopplöst fall. Det värsta är att när jag väl lyckas klara av något poänggrundande så glömmer jag bort att fylla i. Egentligen skulle jag säkert haft... typ... minst 22 poäng vid det här laget.. Helt säkert..

08 februari 2011

Hade jag hunnit skulle jag skrivit om jämställdhet

Hade funderat på att skriva lite om jämställdhet, dvs hänga på det där som man t.ex. kan läsa om på bloggen Onekligen. Dvs jämställdhet hemma hos oss (Om man tar exemplet Onekligen så skriver så klart hon inte om jämställdhet hemma hos oss, utan hemma hos sig). Men så blev det en sån där dag när det bara skär sig i en komma-hem-senare-än-väntat-till-familjen-där-en-är-sjuk-och-en-är-gravid-och-en-är-allmänt-gnällig-och-varför-kommer-du-hem-så-sent-och-varför-blir-du-sur?-Ska-du-säga?!-när-jag-faktiskt-kom-hem-tidigare-än-vanligt! Så dumt. Och så onödigt.

Det går väl att hävda att det också finns en jämställdhetsaspekt på det, om man vill. Hur som helst försvann humöret och sedan försvann tiden till att laga mat, lägga barn, tvätta, hänga tvätt, tvätta igen, gå ut med hunden och städa bort leksaker. Sedan bli ganska sams och därefter leta bil på nätet.

Dessutom fick jag veta att min mormors syster dog i natt. Vi var inte jättenära, men det blev ändå som ett tomt hål i bröstet som sakta fylldes med en vinande, hissnande känsla. Allt tar slut.

Jag kanske återkommer till det där med jämställdheten. Nu har jag en tvätt att hänga.

06 februari 2011

Här var det riktig fest

Sonen bjuder på päron. Det är bara att ta för sig. Stora bitar för den som vill ha lite att jobba med, uppblandat med färdigtuggat för den som kanske är lite söndagslat. Han är så omtänksam vår son.

Någon som vill smaka?

Ännu en sån där vardaglig söndag

Dammsög inte igår, måste därför dammsuga idag. En hel del annat som inte gjordes igår också, måste därför göras idag. Tänk om det var lika enkelt att skjuta upp saker till gårdagen som till morgondagen..

Dricker i alla fall en kopp kaffe så länge. Facebookar lite. Bloggar tydligen en stund. Skjuter upp. Lite till.

04 februari 2011

Min hyllning till lilla Lena som var så stor

När Per Oscarsson omkom i branden vid nyår tänkte jag på det att nu är det snart inte någon kvar av de där gamla skådespelarna man växte upp med. De där som alltid borde fortsätta finnas, men inte gör det i verkliga livet. Även om de alltid ska finnas där på duken. Och idag kom beskedet att även Lena Nyman lämnat oss och det är riktigt, riktigt synd. För hon var en av de härligaste skådisar vi haft. Otroligt variationsrik och fantastiskt bra. På det mesta hon gjorde.

Här skulle man kunna rada upp allt hon gjort genom åren, men varför göra det? Det går ju lätt att kolla på Wikipedia. Men vill man läsa lite OM Lena Nyman och inte bara om henne så kika lite hos SR P1, Svd, Svd:s intervju med Gösta Ekman, DN, eller varför inte en lyssna på en riktig skatt; när Bebbe intervjuar Lena i radio.

Min egen hyllning till en av de bästa är en spellista som ser ut så här:
Resan till Chyterae - Lena Nyman, Freddie Wadling
I sportaffären - Lena Nyman, Gösta Ekman
Ett bloss för moster Lillie - Lena Nyman
Kom igen Lena - Håkan Hellström

03 februari 2011

Blir det plättar så rymmer jag

Idag blev det plätt- och pannkaksfabrik vid spisen. Plättlaggen var ett kärt återseende, det var längesedan, och så blev det lite pannkakor för att spara tid. Dottern åt fyra plättar - varannan dränkt i sylt och varannan i äppelmos -  och tyckte att hon ätit jättemycket. Sonen åt minst tio. Han åt så jag tror att han sprack! skulle min mormor ha sagt. Hon var en baddare på att steka plättar förresten. Och vi var baddare på att äta.

En gång när jag säkert inte var äldre än dottern är nu, var vi i sommarstugan. Den låg ett par kilometer från mormor och morfar. Den ligger där fortfarande, men vägen till mormor och morfar är väl snarare några kilometer uppåt numera om man nu tror på det viset. En dag kände jag och min jämngamla kusin oss väldigt orättvist behandlade. Kränkta. Vi skulle säkert städa rummet eller göra något annat totalt inhumant, så vi ringde mormor och klagade. Då tycker jag att ni ska rymma hem till oss så steker jag plättar, skämtade hon och tänkte inte mer på saken. Men att det var skämt fattade så klart inte vi. Så vi rymde.

Det hade kanske inte blivit så stor grej av det egentligen för vägen hade vi gått så många gånger att vi kunde den i svartaste natten, om det skulle krävas. Men vi hade aldrig gått den själva. Nu knatade vi iväg och kom till den den där bäcken som låg ungefär halvvägs. Och då skulle vi ju bara prova lite fördämningar. Och bygga lite båtar. Och göra lite si. Och lite så. En liten stund.

Några timmar senare kom en uppstressad och panikslagen förälder och hittade oss. Rymlingarna. Äntligen. Idag kan jag förstå den känslan, den totala paniken över att ens barn är borta. Som när dottern försvann på IKEA i tio minuter. Vi var borta i timmar. Men jag kan även förstå barn som fastnar vid bäcken i just timmar, för det gör barn. Ganska lätt. Och tiden rusar. Fort, fort, fort.

Vi fick faktiskt fortsätta till mormor, men med sällskap av både vuxen och säkert en utskällning. Kanske i morfars röda Saab 96. Kanske. Minns faktiskt inte. Men mormor fick i alla fall stå sitt kast och steka plättar. Högvis med plättar. Och jag tror att hon kände sig både skamsen och nöjd, busig och uppskärrad. Gott var det i alla fall, det är jag säker på.

När de små blir större - är man gammal då?

Idag fyllde vi i papper för dotterns skolval. Skolval?! Förskoleklass, men ändå. Nyss var hon inte så stor och nu är hon det. Det betyder kanske att jag också blivit äldre, men där är jag mer tveksam.

Samtidigt konstaterar vi att vi har 6 år med dagishämtningar kvar. Det måste betyda att vi trots allt är väldigt, väldigt unga.

01 februari 2011

Fattiga barn. I Sverige.

Just nu har vi ont om pengar. Skitont om pengar och det är fruktansvärt jobbigt. Det känns som att man måste tänka efter varenda gång något ska handlas och det där lilla extra köper vi nästan aldrig. Det där med mängden pengar mal hela tiden bak i huvudet. Mal och mal och mal. Som en sten. Tuffast har det varit den senaste månaden och så kommer det sannolikt att fortsätta ett tag. Det är jobbigt, men ändå en situation vi själva valt att sätta oss i eftersom frugan pluggar. Utan lån. Det känns jobbigt, men ändå väldigt lyxigt att ha det valet.

Så är det verkligen inte för alla, vilket blir väldigt tydligt i Rädda Barnens årsrapport om Barnfattigdomen i Sverige. Rapporten är ungefär som ett slag i magen. Eller borde i alla fall vara det på de som kan påverka. Bestämma. Och ändra. Den tar upp problemet med barnfattigdom i Sverige och visar siffror från 2008 då barnfattigdomen var så hög som 11,5 procent. En gång till: 11,5 procent av våra barn. Det betyder att 220 000 barn räknades som fattiga. I Sverige. 2008.

Fundera på det en stund.

220 000 barn. I Sverige. Var fattiga. 2008.

Som sagt. Det är som ett slag i magen.

Enligt Rädda Barnens fattigdomsindex räknas barn i familjer som antingen har låg inkomststandard eller har försörjningsstöd (socialbidrag) som fattiga. Samtidigt ökar klyftorna. I rapportens förord står att "Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer.". Ökande klyftor i det nya Sverige. Och då är det inte så konstigt att den lägsta fattigdomssiffran finns i Täby och den högsta i Malmö med bland annat Rosengård. Det är nämligen så att allra högst är siffran bland barn som har ensamstående föräldrar med invandrarbakgrund. Inte så överraskande kanske, men det som skrämmer är att nästan vartannat barn i den gruppen räknas som fattigt. Vartannat barn.

Så var det 2008. I Sverige. Knappast är det bättre nu. Eller vad tror du?

Om man ska försöka se något positivt så har siffran sjunkit kraftigt sedan mitten av 90-talet. Och lägst var den 2007. Men 2008 steg den dessvärre igen. En följd av konjunkturläget. Den där konjunkturen som kan ställa till det så mycket.

Vår "fattigdom", alltså min familjs, är som sagt lite av ett lyxproblem. Den är faktiskt självvald. Skitjobbig, men självvald. Jag ska fundera lite på det.

Och så ska jag fundera på 220 000 barn. I Sverige.