26 april 2011

Kanske världens sämsta frilans

Dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg

Det där första året på folkhögskola. Nu är jag där igen(!). Då när jag började vägen mot den så kallade journalistiken, som jag senare lämnade. En kväll skulle i alla fall Ulf Dageby spela på den lokala puben, vårt stamställe. Och vi ville så klart ta chansen och vara riktiga reportrar. Något annat var ju otänkbart.

Dageby skulle bo hos sin kompis på orten och vi råkade känna kompisen. I alla fall lite grand. Eller vi hejade i alla fall på varandra och det räckte för oss. Vi använde det för att tigga oss till en intervju. Dagen efter spelningen. Och det funkade. Vi skulle alltså hämta en kändis på förmiddagen för en djuplodande intervju i skolans studio. Det var stort. Och eftersom det bara var jag som hade körkort så jag fick köra den lånade bilen. En brun gammal Mercedes med automatlåda som gungade fram och det kändes som att ratta ett slagskepp. Dessutom skulle vidundret vändas på den minimala infartsvägen till Dagebys kompis hus. Känner än hur svetten rinner i nacken.

Ulf satt och åt frukost och vi satt i bilen och väntade. Pirriga. Nervösa. Jag och J, som jag berättat om tidigare. Dageby verkade vara en av hans stora förebilder, medan jag - om jag ska vara brutalt ärlig - knappt hade en susning om vem karln var. Kopplingen låt-artist har nog aldrig varit någon av mina starkare sidor. Men jag höll masken.

Till slut kom han ut och gled in på passagerarsidan, verkade lite tung i huvudet, men vi var på väg. Jag sammanbitet rattandes monsterbilen och J nervöst pladdrande. Om allt och inget. En evighetslång 5-minutersresa och sedan in i studion. Nervöst trevande start på en lång intervju. Både J och jag ville så klart höras på band så en kursare fick sitta i kontrollrummet.

Intervjun klippte vi ner rejält och sålde till P4 där den sändes i eftermiddagssändningen. Regionalt. Eller sålde och sålde.. vi gav bort den. Vi körde till och med in till radiostationen med bandet. Vi var ju höga på upplevelsen och så otroligt tända på att höras i radio att vi inte begärde en krona. Men å andra sidan var nog intervjun så usel så att vi aldrig fått någon att betala för den. Om vi försökt.

Vart vill jag nu komma med detta? Tja, det var en lång väg för att komma till det där med arg-låtar, som jag sällan lyssnar på. Eller det är väl snarare så att jag inte har några såna där särskilda jag-är-arg-låtar. Snarare drar jag upp volymen på vad som helst för att visa min ilska, så där otroligt moget. Men inte för mycket och faktiskt ganska sällan. Fast när jag tänkte efter kom jag på att det här en bra arg-låt: Lägg av med Nationalteatern. Och då kom jag att tänka på Dageby och den där gången på folkhögskolan. När jag började min väg mot den så kallade journalistiken. Och då är vi tillbaka vid början igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar